Vi förväntas jobba allt längre, men trivs allt sämre

Bild: HBL-arkiv

Merete Mazzarella har läst en bok som ger en dyster bild av dagens arbetsliv.

Tre svenska sociologer har nyligen gett ut en bok som bygger på intervjuer med människor som står inför sin pensionering eller nyligen har pensionerats. Personerna får berätta hur det känns just nu, hur de tänker kring sin framtid men också hur de ser på det arbetsliv de haft.

Det är svaren på den sista frågan som är djupt oroande. Så gott som alla – både de som är ivriga att gå i pension och de som egentligen gärna hade jobbat lite till – tycker att förhållandena i arbetslivet har blivit sämre med åren. Några renhållningsarbetare minns hur de tidigare på sin lunchpaus kunde ta sopbilarna och köra ner till stranden för att bada. Sen fortsätter de: "Det är mycket mindre frihet i dag!" "Det var mycket roligare förr!" "Det var mer kamrater" "Det är hårdare kontroll i dag" "Nu är varje kärl en stämpelklocka".

Ännu mer missnöjd är pensionerad vårdpersonal som klagar över hur de under sina sista år på jobbet upplevt växande krav på att arbetsinsatserna ska maximeras och tiden disciplineras, utnyttjas, sparas. Personalomsättningen har varit stor, cheferna har varit kortvariga och ofta inkompetenta. Vårdkvaliteten har följaktligen blivit sämre. Undersköterskan Karin som jobbat inom äldreomsorgen i fyrtio år har varit så hängiven sina vårdtagare att hon varit beredd att ställa upp för dem och deras anhöriga också på fritiden – till exempel för att ordna en begravning – och hade upplevt att hennes liv fick mening just genom att finnas till för andra. Men på slutet kände hon att det inte var tänkt att vården skulle vara mer än "förvaring", att ta upp de gamla, tvätta, duscha och mata. För henne hade det varit självklart att ingen gammal människa skulle behöva dö ensam men nu såg hon det ske om och om igen och om hon protesterade betraktades hon bara som gammalmodig.

När hon gick i pension iscensatte hon en protesthandling: hon förde sina arbetskläder och skor till återvinningsstationen för att brännas upp.

I många andra yrken har det känts lika ledsamt. Förskoleläraren Ann-Marie som en gång älskade sitt jobb gick i förtidspension för att hon inte längre fick jobba på en och samma avdelning utan skulle vara en "flygande resurs" mellan olika avdelningar och därför inte kunde upprätta någon kontinuerlig kontakt med barnen.

Människor som valt sina yrken för att de vill arbeta med människor tvingas nu arbeta med papper. Prästen Åke klagar över att verksamhetsplaneringen tagit över, bibliotekarien Anna-Britta som varit särskilt stolt över hur hon kunnat få barn till läsovana föräldrar att börja älska böcker klagar över att jobbet blivit administration och datahantering. Läkaren Jens frustreras av att "makten över jobbet, över vården" har förändrats med ökad ekonomisk styrning och kontroll och känner – precis som undersköterskan Karin – att den fjärmats allt längre från hans ideal. Också museichefen Claes suckar över den ökade administrationsbördan.

Vad jag nu sitter och tänker på är hur paradoxalt det är att de som makten haver låtit arbetslivet bli så mycket sämre samtidigt som man till varje pris vill att människor ska vara kvar i det längre. Utvecklingen har ju varit densamma i Finland som i Sverige och hur Social och hälsovårdsreformen ska påverka förhållandena för läkare och skötare kan man bara bäva för. En Paul Lillrank saknar all respekt för en resurs som undersköterskan Karin.

De tre författarna heter Mattias Bengtsson, Marita Flisbäck och Anna Lund. Boken heter Farväl till arbetet. Sociologiska perspektiv på meningen med att gå i pension.

Merete Mazzarella Författare

Mot en renare värld, ett flyttlass åt gången – ”Alla våra 150 röda bilar kör fossilfritt”

Mer läsning