Vi fann lyckan i Bilbao

Lyckan kommer, lyckan går. Men inte i Bilbao. Hit kom lyckan för att stanna. Lyckan heter Guggenheim. Läs Staffan Bruuns reportage från 2012.

Under två dagar i Bilbao lyckas de lokala invånarna övertala HBL:s team. I staden bor Europas lyckligaste människor. Guggenheimmuseet har förändrat Bilbao, människorna och stämningen. Man har infört en ny tideräkning, före och efter Guggenheim.

Man behöver inte vandra länge utmed Bilbaoflodens bank för att nå den stora spektakulära byggnaden på östra stranden. Fasadens titanskivor reflekterar ljuset i olika guld- och silverskiftningar beroende på solens nycker.

En måndagsförmiddag, då museet håller stängt, passerar turistgrupper byggnaden och kikar in genom fönstren. Joggarna som följer motionsbanan längs flodbanken väjer med ett leende. Hur skulle de kunna bli irriterade, de tillhör ju det av Guggenheim utvalda lyckliga folket.

Drygt 20-årige Jon Zabalia passerar.

– Allt förändrades när museet öppnades. Då började turisterna komma. Själv gillar jag inte alls konst, eller det där skräpet de visar, men ändå har jag besökt museet tre gånger. Jag är bara nyfiken.

– Om vi är lyckliga? Jo, det kan man säga. Vi har blivit lyckligare tack vare museet.

Vanessa Manenido och Enrique Fernandez bor i León, men firar ofta lediga dagar i Bilbao.

– Bilbao är en bra turiststad, därför kommer vi hit. Guggenheim? Jo, museet är fint, men vi har aldrig gått in där. Det är för dyrt, tror vi, säger Vanessa surt.

Hennes dåliga humör måste bero på att hon som Leónbo inte tillhör de utvalda.

Enrique Fernandez och Vanessa Manenido är turister från León. De nöjer sig med att beundra museet utifrån. Bild: Leif Weckström

Advokat Borja Castiella berättar att han besöker museet närmare tio gånger om året.

– Alla mina affärskontakter som kommer på besök för jag till museet.

Advokat Borja Castiella berättar att han alltid för sina kunder till museet. "Det är ett mycket populärt programnummer som underlättar affärerna". Bild: Leif Weckström

Fruktar du konkurrens av Helsingfors?

– Av Helsingfors? Snälla vän, glöm det och titta på kartan. Men om ni bygger ett museum, håll då fast vid designkonceptet i stället för att försöka kopiera oss, för det lyckas aldrig.

Väninnorna Maider, Leire och Julene kommer emot på bron över floden.

– Guggenheim har gett Bilbao ett jättelyft. Tidigare var flodbanken ett nedgånget industriområde där ingen frivilligt rörde sig. Nu är allt uppbyggt och snyggt. Den nya tiden kom med museet, berättar Maider.

– För många turister? Nej, de stör inte. Ni två är faktiskt de första som kommer fram och frågar och vill fotografera oss. Med andra turister har vi inte haft problem, säger Julene.

Är ni lyckliga?

– Jo, vi är mycket lyckliga, försäkrar hela trion.

Maider, Leire och Julene har ingenting emot att Helsingfors bygger ett Guggenheimmuseum. "Det är ok för oss. Bygg vad ni vill, huvudsaken är att vi får behålla vårt museum", säger Maider. Bild: Leif Weckström

Problemet för folket i Bilbao är att lyckan sällan varar för evigt. Så här skrev Jules Renard: Det finns ingen fullkomlig lycka som varar längre än fem minuter.

Känner Angel Garaiza Castanos till det?

– Guggenheim good, säger han.

Mera begriper vi inte av hans baskiska, men en sonson lyckas förklara att farfar besökt museet tre gånger.

Uppifrån bron som delvis är integrerad med museet ser man hur turistgrupperna nere vid floden beundrar Mamas, den jättelika bronsspindeln, Jeff Koons blomsterhund framför ingången och Londondimman som museet av någon outgrundlig anledning blåser ut över floden varje heltimme.

På tisdagen öppnar museet och vi kan äntligen gå in i helgedomen. Guiden kräver att vi börjar med att ta hissen upp till balkongen därifrån man har bästa överblicken.

Höjdskräck

Vi står 50 meter ovan golvet och tittar ned på entrén. Åt andra hållet kan vi beundra det längsta galleriet i världen som hålls uppe utan pelare. I den 114 meter långa hallen ställer Richard Serra ut gigantiska stålskivor som ibland löper parallellt, ibland ringlar sig som ormar eller bildar olika slags labyrinter.

– Säkert snyggt, men kompositionen ryms nog inte i mitt vardagsrum, klagar fotograf Weckström.

Till de olika gallerierna kan man nu gå längs smala broar i stål, fortfarande med 50 meter fritt fall till golvet. Det känns som att gå på en smal spång, inget för den som lider av höjdskräck.

Guggenheimmuseet är byggt i stål, glas och titan. De flesta väggar är mobila så att galleriernas storlek kan varieras och anpassas efter nya behov.

I en galleria beundrar vi mexikanen Daniel Ortegas sätt att placera tre tunnor på varandra – magnifikt.

I andra rum tittar vi på fotografier, på 20 oljemålningar som alla är identiska och på två stenbumlingar som misstänkt mycket påminner om hälften av president Relanders monument i Hesperiaparken.

Men det som vi inte kan beundra är de stora besöksmassorna. Några skolklasser, några dussin turister och vi två från HBL möts ibland i galleriorna. Totalt är vi knappast mer än högst hundra besökare denna tisdagseftermiddag.

Kanske Bilbaoborna har läst sin George Bernard Shaw:

Ett helt liv i lycka, det står ingen människa ut med. Det skulle vara ett helvete på jorden.

Men även om konstintresset minskar i Bilbao är återväxten tryggad. I en park gungar snart tvååriga Ana av hjärtats lust.

Guggenheim i dag, Guggenheim i morgon ...

Artikeln publicerades i HBL 18.3 2012.

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00