Vi behöver en sund journalistisk konkurrens

"På vilket sätt hindrar det faktum att Svenska Yle numera också producerar text, bild och ljud på webben en tidning som till exempel HBL från att hitta läsare och finansiering?"

Varför behöver vi public service-medier?

För att public service garanterar kritisk, oberoende journalistik i samhället. För att public service stöder och stärker demokratin. I länder med en stark public service håller medieverksamheten överlag en högre kvalitet än i länder med svag eller ingen public service. Mångfalden garanteras, och ribban hålls högt. Public service fungerar som en allmän kvalitetsgaranti.

Och vad är public service?

Public service medierna har ett samhällsansvar och deras innehållsmässiga uppdrag är brett. De gör program inom alla genrer, också sådana som inte är kommersiellt lönsamma. Minoriteter sköts om, ingen lämnas utanför, verksamheten är geografiskt heltäckande, den nationella identiteten stöds, inga särintressen stöds på bekostnad av andra och kvaliteten upprätthålls.

Med andra ord garanterar public service både en innehållsmässig mångfald i programverksamheten och en sund medial mångfald i ett land.

Hur Fredrik Sonck (HBL 16.6) kan dra slutsatsen att motsatsen skulle råda i Svenskfinland när han påstår att Yle med sin webbstrategi undergräver mångfalden i det svenska mediefältet i Finland är för mig en total gåta. På vilket sätt hindrar det faktum att Svenska Yle numera också producerar text, bild och ljud på webben en tidning som till exempel HBL från att hitta läsare och finansiering? Det måste väl ändå vara så att det är kvaliteten på journalistiken, innehållet, som folk betalar för, inte formen i sig. Samma argument som gäller för den traditionella journalistiska verksamheten gäller också för nya medieformer. Bara ett exempel: Tidningen Guardian tar inte betalt för sitt innehåll på nätet, men har genom att vädja till sina läsare om understöd fått ihop betydande summor. Frivilligt, för att läsarna gärna betalar för innehållet.

Och så har vi det här med mångfalden. Ju mera kvalitativ mångfald vi har inom journalistiken, desto bättre. Det gäller i synnerhet för en språklig minoritet som den finlandssvenska. Vi behöver en sund journalistisk konkurrens. Vi har absolut inte råd att kringskära eller förminska den innehållsmässiga mediala mångfalden. Och allra minst skall vi väl själva argumentera för någonting sådant?

Annika Nyberg Frankenhaeuser Tidigare direktör för Svenska Yle och mediedirektör vid EBU Svar

På vilket sätt hindrar Svenska Yles webbsatsning privata medier att hitta finansiering, undrar Annika Nyberg Frankenhaeuser, och avslöjar sin okunskap om basal mikroekonomi.

Det är ett obestridligt empiriskt faktum att priset har en enorm inverkan på vilka val vi gör som konsumenter: vi har en stark tendens att välja ett billigare alternativ, i synnerhet ett gratisalternativ. Det gäller också mer heterogena nyttigheter än tomaterna i närbutiken – som i det här fallet journalistik.

Låt oss betrakta kampen mellan privata och public service-medier som ett 10 000-meterslopp. Hur vältränade de privata medierna än är måste de löpa med en 10 kilos ryggsäck på ryggen. Våra kollegor på Svenska Yle är inga slashasar, och också om och då vi är i bättre kondition blir den där ryggsäcken en avgörande nackdel.

I andra sammanhang är det just detta som kallas osund konkurrens.

Public service är en fin innovation och i någon mån är diskrimineringen av seriösa privata medier det pris vi som samhälle har valt att betala för dess frukter. Men varför ska det vara så svårt att diskutera en förnuftigare arbetsfördelningen? Som läget är nu har Svenska Yles aggressiva satsning på textbaserad webbjournalistik (10 000-meterslöpning) inte bara förgiftat en nisch där privata medier försöker hitta en hållbar verksamhet. Satsningen har också finansierats genom att slakta den (dyrare) programradion till förmån för den (billigare) flödesradion. Till de missgynnade hör utan tvekan också den äldre radiopubliken som får mindre valuta för den Yleskatt de betalar. Och notera att programradio i etern gärna blir poddradio digitalt.

För övrigt tycker jag att jämförelsen med Guardian är verklighetsfrånvänd, utom i det avseendet att också de kämpat med finansieringen på en marknad som är uppskattningsvis tusen gånger(!) så stor som den finlandssvenska.

Jag ber än en gång Annika Nyberg Frankenhaeuser och alla andra att jämföra svenska.yle.fi och sr.se. Ni kommer att märka att Sveriges radio nöjer sig med kortfattade texter och undantagslöst publicerar audio-innehåll tillsammans med dem. Den lilla återhållsamheten lämnar åtminstone någon slags nisch åt privata medier.

Fredrik Sonck kulturchef

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Skall man beakta FN:s hållbarhetsmål när man väljer utbildning?

Mer läsning