Vi behöver en flexibel nordisk arbetsmarknad

Bild: HBL

Vi behöver prioritera Norden såväl i inrikespolitiken som i utrikespolitiken. Gränshinder gynnar inte någon part.

Det sägs att arbetsmarknaden förändras vare sig man vill det eller inte, och att det är politikens ansvar att se till att de statliga strukturerna hänger med.

Den nordiska arbetsmarknadens problematik består av både nationella utmaningar och utmaningar som berör flera stater. Frågan om utbud och efterfrågan blir alltmer tydlig som ett resultat av den fria rörligheten, och så långt är allt gott och väl. För Finlands del syns detta i att vårdpersonal, lärare och ingenjörer aktivt rekryteras av företag och kommuner från de övriga nordiska länderna. Och många flyttar, för till exempel både Sverige och Norge har lyckats skapa strukturer på arbetsmarknaden som erbjuder högre lön och dessutom en trevlig arbetsmiljö. Här har Finland mycket att ta efter. Fri rörlighet i all ära – men för varje individ som flyttar bort, borde vi sikta på att två nya skulle flytta hit.

Vilka gemensamma problem har vi då i de nordiska länderna? För någon vecka sedan talade jag med en islänning vars syster hade flyttat från Reykjavik till Köpenhamn. En simpel sak som att teckna ett telefonabonnemang i Köpenhamn visade sig vara svårare än man kunde tro, märkte hon. För att kunna skaffa ett abonnemang behövde hon ett danskt personnummer, vilket också krävdes för att kunna öppna ett bankkonto. Allt detta krävde förstås en fast boendeadress. Den här typen av onödiga byråkratiska gränshinder inom Norden skapar både frustration och en känsla av segregering.

Liknande gränshinder stöter man på vart man än flyttar inom Norden, och problemet beror ofta på just personnummer. Inom Nordiska centerungdomens förbund har vi redan länge förespråkat att man går över till ett gemensamt nordiskt medborgarskap och att man implementerar en e-legitimation, det vill säga en nyckel till bland annat banktjänster, arbete och studier, i likhet med Estlands e-ID, som kan gälla i hela Norden. SFP:s tidigare partiordförande Carl Haglund har drivit frågan inom Nordiska rådet och fått konsensus inom rådet redan för flera år sen.

Därför ställer jag mig frågan varför ingenting händer. Det finns säkert flera svar, men en gissning är att de nordiska länderna inte prioriterar varandra. Beslut som fattas inom Nordiska rådet ses som rekommendationer, och det finns inget obligatoriskt krav på att de tas upp i respektive lands riksdag. Det här ser vi som problematiskt, och för att försnabba processer och beslut som godkänts inom Nordiska rådet vill Svensk Ungdom ge Nordiska rådet utökad makt som ställer krav på medlemsländernas respektive parlament. Beslut som är lika viktiga som frågan om nordiskt medborgarskap får inte glömmas bort på grund av att regeringarna inte prioriterar Norden.

Målsättningen att två ska flytta hit för varje medborgare som flyttar bort är ambitiös. Vi vill ju också att finländare ska flytta utomlands för att skaffa sig erfarenheter och kunskap som kan hämtas tillbaka när de återvänder. För att "en ut, två in" ska lyckas behöver vi mer flexibilitet på den inhemska arbetsmarknaden, satsningar som verkligen lockar storföretag, och negativ inkomstbeskattning som fungerar som morot i stället för piska. Lösningarna är många, och vi behöver prioritera Norden såväl i inrikespolitiken som i utrikespolitiken. Gränshinder gynnar inte någon part.

Christoffer Ingo förbundsordförande, Svensk Ungdom

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00