Vi är skyldiga (oss själva) att försöka skapa en bättre värld

Emilie Gardberg. Bild: Seilo Ristimäki

Rätten att skapa konst och uttrycka sig själv är en skör rättighet som vi måste ta vara på, skriver Emilie Gardberg, ny kolumnist i HBL.

För tio år sedan tillbringade jag ett par år i USA. Parallellt med mina studier fick jag möjligheten att jobba för världens största jazzproducent Jazz at Lincoln Center, där jag fick ta del av det fantastiska projektet "Jazz means freedom". Upplägget var följande: skolelever fick höra ett verk av banbrytande karaktär, till exempel Coltranes Alabama, som spelades för dem i deras klassrum av den absoluta jazzgräddan i USA. Sedan inleddes en diskussion om vilka tankar som väcktes i vars och ens sinne då de hörde musiken. Så småningom byggde eleverna upp en historia kring vad musiken enligt dem handlade om, ofta med stora teman som rädsla, hat och hämnd.

Sedan berättade musikerna om den verkliga bakgrunden till kompositionerna, Alabama och andra liknande. De berättade om den värld som verket skrevs i och om andan i det dåvarande USA. De drog paralleller till dagens värld, och eleverna förstod förtryckets och slaveriets fasa. Eleverna, och också jag, blev imponerade, tagna och bestörta. Vi ville vara bättre och göra rätt. Då jag kom ut på gatan igen, mitt i myllret kring Columbus Circle, höll jag huvudet lite högre – här börjar mitt liv där jag ska förändra världen med musik!

När jag kom tillbaka till Finland hade vi ännu inte tagit steget fullt ut i öppen populism, rasism och rädsla för varandra. De fanns nog där under ytan, men det krävdes en sannfinländsk seger och en förändring i medieklimatet för att det onda skulle koka över. Då, för tio år sedan, skulle inte de projekt som jag upplevde i USA ha betraktats som aktuella – men nu är tiden en annan.

Jag jobbar som chef för Åbofilharmonikerna. Då flyktingvågen nådde Finland med lite större kraft än tidigare kände många i vår arbetsgemenskap maktlöshet och ett stort behov av att få komma fram med ett humant budskap. Vi beslöt därför att Finlands 100-årsjubileum ska firas under temat "Change – förändring" och att vi med musikens kraft ska verka för dialog och en bättre värld.

Precis som skolbarnen i New York tror jag att den finländska publiken är mottaglig för en diskussion kring vad som väcks i vårt inre då vi hör musik. Musik är en central del av människors kommunikation. Musik ger känslobotten och känslorna gör upplevelserna personliga och angelägna. Musik har också en terapeutisk och återskapande funktion. Musikalisk kommunikation är inte bunden till ett gemensamt språk eller en gemensam kulturell bakgrund.

Då vi i orkestern nu inleder vårt transformativa år med Beethovens nionde symfoni är vi i våra strävanden mycket nära det tvåhundraåriga verkets ursprungsönskan. Forskaren Susanna Välimäki konstaterar: "Beethoven var en samhällelig tonsättare som stödde allmän rösträtt och ett jämlikt samhälle. Konsten skulle befrämja människans frihet och ge medborgarna kraft."

Låt oss alltså inte bara fira ett hundraårigt Finland med musik som ceremoniverktyg, utan låt oss i varje klingande ton känna respekt för det samhälle vi har byggt upp – rättvist, fritt och jämlikt. Låt oss inte glömma att rätten att skapa konst och uttrycka sig själv är en skör rättighet som vi måste bejaka och som inte alltid varit självklar för oss finländare. Låt oss använda vårt konstnärliga uttryck för att komma närmare varandra. I år vill jag ta ansvar för min egen roll i en bättre värld – jag vill vara den som börjar, inspirerar och tar ansvar.

Skribenten är avgående intendent för Åbo filharmoniska orkester.

Emilie Gardberg kolumnist

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Med sikte på en hållbar framtid – ingenjörerna visar vägen

Mer läsning