Vi är ledsna och arga

Bild: Pressbild

"Att ett svenskspråkigt bidrag till Finlands kulturarv närmast utplånas i en bok som denna. Det gör ont och jag har svårt att läsa", skriver en läsare.

Jag fick mejl av en ledsen läsare, Ann Sofie-Öist, och kände väldigt väl igen mig i hennes upprördhet. Så här skrev hon:

"Den vackra diktsamlingen Katso Pohjoista taivasta fick jag nyligen i present av mina kolleger, inför ett års tjänstledighet. Jag blev väldigt glad och bläddrade i boken medan vi drack kaffe och åt Ellen Svinhufvud-kaka, som jag bjöd på Finlands 100 år till ära.

Så faller min blick på Edith Södergrans dikt 'Ihmeellinen meri'. Vacker, jag läser den högt.

Men. Var är den svenska originaltexten?

I registret anges inte ens diktens svenska namn 'Det underliga havet', då den tydligen är plockad från en diktsamling. 'Dikter' anges som original.

Mitt hjärta stelnar. Mina kolleger är finska. Jag talar om mina tankar, men vad skulle de ha att säga.

Jag är inte för obligatorisk skolsvenska, jag utgår inte från att jag skall få service på svenska, jag blir inte arg när 'folk på gatan' har negativa åsikter om oss. Jag suckar, ogillar, förvisso men jag blir inte upprörd. Det är som det är. Men detta!

Att ett svenskspråkigt bidrag till Finlands kulturarv närmast utplånas i en bok som denna. Det gör ont och jag har svårt att läsa.

Lite dramatiskt tänker jag på azererna, som tar armeniska mattor och säljer dem som sina egna, gjorda i Azerbajdzjan. Även om det står på mattan att den är armenisk. Men det bryr de sig inte om, de kan ju inte läsa det armeniska alfabetet."

Jämförelsen med armenier och azerer i en av världens kroniska konflikhärdar kan te sig dramatisk, men eftersom jag under de senaste åren skrivit på en bok om de nästan utplånade spåren av armenier, greker och judar i det nationalistiska Turkiet, har jag inte alls svårt att hänga med här heller. Minoriteter är lätta att osynliggöra, och syftet är ingalunda alltid oskyldigt.

Hur svårt och icke-opportunt skulle det ha varit att trycka några dikter på originalspråket svenska intill de finska översättningarna? Boken som Ann-Sofie Öist fick är redigerad av rikets första dam, Jenni Haukio, som mycket väl känner till den finländska litteraturens tvåspråkiga historia, men inte gör något för att framhäva den. Förlaget är Otava.

Samma sak med Tuula Korolainens & Riitta Tulustos jubileumsantologi Ikäisekseen hyvin säilynyt (Kirjapaja). Ett riktigt bra urval finlandssvenska poeter har de hittat. Bland dem Per Hakon Påwals, och det vittnar om ganska djupa insikter i ämnet. Dessutom finns en dikt av samiska Niillas Holmberg. Men inte ens de svenska (respektive eventuella samiska?) titelarna på böckerna som dikterna tagits ur tillåts störa bokens helfinska språkdräkt.

Häromdagen läste jag också en nyutgiven lärobok i ämnet modersmål och litteratur, avsedd för finska högstadier och gymnasier. Där presenterades den finländska litteraturens klassiker – Runeberg, Topelius, Snellman – i oklanderligt pedagogiska ordalag. Men det faktum att de alla skrev och verkade på svenska under 1800-talets nationella uppvaknande, med Finlands bästa för ögonen, förbigicks i möjligast minimalistiska ordalag. Ett faksimil av en boksida med "Maamme laulu" illustrerade uppslaget om Runeberg.

Kunde inte ens denna bild av en gammal boksida ha visat upp texten i dess ursprungliga svenska språkdräkt, som en påminnelse om att Finlands självständighet danades på två språk, genom energiska fosterländska insatser av också den svenskspråkiga bildade klassen? Som en påminnelse till eleverna om de historiska skikt som döljer sig bakom den förhatliga "tvångssvenskan"?

Ingenting hindrar mig från att ställa den här frågan till en av bokens författare, som råkar vara min goda vän – utom att jag drar mig för att ställa den här typens frågor till mina finskspråkiga vänner, av rädsla för att framstå som en ledsam gnällspik i fråga om min finlandssvenska identitet. Så fungerar de flesta tvåspråkiga finlandssvenskar. Man för inte gärna på tal ledsamma språkrelaterade saker med sina finska vänner. För att... det är enklast så.

En helt annan approach till Finlands tvåspråkiga historia hittar man i Svenska litteratursällskapets och finska litteratursällskapets Suomalaisen kirjallisuuden seuras eleganta samarbetsprojekt. Historieläroboken för högstadier och gymnasier 1918. Minä olin siellä – elämää sodan aikana. Jag vär där – livet under kriget har postats i 25 exemplar till Finlands alla högstadier och gymnasier. Den innehåller rikliga utdrag ur autentiskt arkivmaterial – brev, dagböcker, protokoll – från inbördeskriget 1918 på originalspråken finska respektive svenska, och vägledande förklaringar på båda språken.

Jag hoppas innerligt att det finns lärare som är modiga nog att ta boken i bruk i landets alla skolor, och utsätta sina elever för en konkret och oblyg gestaltning av det tvåspråkiga Finlands tvåspråkiga historia. Rentav exponera dem för det märkliga svenska språket ocensurerat under en vanlig historielektion! Nästa satsning borde vara en litteraturlärobok för finska skolor med Runeberg, Edith Södergran och Tove Janssons muminvärld presenterad genom åtminstone korta textprover på svenska.

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33