Vi är den organiserade rasismen

Adrian Perera. Bild: Ylva Perera

Att definiera rasism med våld som utgångspunkt är bekvämt för att det är tydligt, men det betyder inte att det är särskilt användbart i dagens Finland, skriver Adrian Perera.

Under veckoslutet har tusentals människor demonstrerat mot organiserad rasism. Senatstorget i Helsingfors svämmade över av kampglädje och tal. Nynazismens våld blir en vändpunkt i kampen mot rasism, förkunnar en tidningsrubrik. Antirasister som samlas i Stockholm delar bilder av den avlidne Jimi Karttunen.

Här går gränsen. Karttunen ska bli den sista som utsätts för politiskt våld. Till och med statsminister Juha Sipilä (C), inrikesminister Paula Risikko (Saml), och utrikesminister Timo Soini (Sannf) håller med. Dags att visa att vi har nolltolerans för rasism.

Det här måste betyda att Finland ska öppna sina armar för invandrare. Om dessa tre politiker går med i en demonstration mot rasism, måste de ha insett sina misstag. Sipilä inser att det inte går att jämföra vanligt icke-ideologiskt våld med nazistiskt. Risikko ska höra av sig till Migrationsverket och säga att de inte behöver skylla på varandra när folk deporteras från Finland, eftersom organiserad rasism är fel. Soini ska säga att ingen i hans parti får stöda statsfientliga organisationer.

Antagligen kommer inget av det här att hända. Varför? För att varken Karttunens död eller Olli Immonens naziselfies är en fruktbar punkt att börja en diskussion om rasism. Jag är inte ens säker på att dessa två händelser är exempel på rasism. Det första är tragiskt, det andra skrattretande och bägge två är kopplade till en grupp vars ideologi berättigar våld, men är de exempel på rasism? Finska motståndsrörelsen är klart rasistisk, men Karttunen – en vit 28-åring – slogs ner för att han käftade emot, inte för att han var brun, svart eller muslim.

Att definiera rasism med våld som utgångspunkt är bekvämt för att det är tydligt, men det betyder inte att det är särskilt användbart i dagens Finland.

Problemet med den antirasistiska diskussion vi nu tycks föra är att den utgår från en rasism som inte kräver en större samhällsutveckling. Jag insåg detta när jag intervjuade en politiker som sade "vi måste få upp ögonen för rasismen i vårt land. Om någon blir misshandlad på gatan måste vi säga ifrån."

Detta är inte ens en antirasistisk tanke. Att misshandla någon är olagligt. Att definiera rasism med våld som utgångspunkt är bekvämt för att det är tydligt, men det betyder inte att det är särskilt användbart i dagens Finland.

Den organiserade rasismen i dag är större än en nynazistisk gruppering. Finska motståndsrörelsen bestämmer inte att Irak är otryggt för finländare, men tryggt för irakier. Finska motståndsrörelsen har inte makten att leka med en invandrarfamiljs trygghetskänsla i tiotals år innan de fattar beslut om medborgarskap.

Finska motståndsrörelsen styr inte det här landet.

På sätt och vis har Finska motståndsrörelsen gjort regeringen en tjänst. Om definitionen av rasism utgår från en extremistgrupp snarare än samhällelig rättvisa kan lagstiftarna tala om nolltolerans mot organiserad rasism samtidigt som de själva representerar organiserad rasism. Med en sådan definition behöver de flesta av oss aldrig ifrågasätta om vi gör oss skyldiga till rasistiskt beteende, om vi deltar i att skapa ett "vi mot dem".

Om vi verkligen vill komma åt rasismen i all dess lömskhet kan vi inte börja med ett vitt lik, och en vit man som poserar med andra vita män. Vi måste börja med det frilansjournalisten Maryan Abdulakarim sade i sitt tal under veckoslutets demonstration: invandrarnas, samernas och romernas vardag och upplevelser av hur det är att leva i Finland.

Adrian Perera Författare