Vi är "aliens som lever i flimmer och brus"

Maja Lundgren har ett underbart bångstyrigt sätt att prova nya genrer. Den här gången blev det ett slags mjuk sci-fi: en civilisationskritik med fokus på människans paranoia, vilsenhet och megalomani.

Roman

Maja Lundgren

Den skenande planeten

Albert Bonniers förlag

2018

Efter de senaste klimatlarmen, går det att föreställa sig vår planet beboelig om en sisådär femhundra år?

Maja Lundgren gör det i sin senaste roman, men då är det också sent på jorden. Ytterligare två världskrig har härjat och den nyss uppnådda freden vacklar. På rämnande väggar klottras fredsaktivistiskt överstrukna femmor (inget femte världskrig!), kommunikationen mellan kontinenterna är svajig (medan den till yttre rymden funkar bättre) och rykten sprids snabbare än de luftburna bilarna tar sig mellan megastäderna. Barn blir till i kuvöser och kroppen har blivit högteknologisk med inopererade chip och estetisk biohacking, men annars är mycket sig likt i världen. För ärligt talat:

"Någon fred har väl aldrig funnits på jorden. På sin höjd har här funnits mellankrigsperioder".

Den iakttagelsen gör huvudpersonen Ki under sina första dagar på hotell Pegasus, inlagd som spacelaggad fjärrbesökare från paradisplaneten Zarmina, vimmelkantig och klotrund i ansiktet på grund av jordens svaga gravitation. Det är med högtidligt allvar och förundran som Ki kommit till mänsklighetens ursprungshem med uppdrag att hålla ett välgångstal på den stora fredsceremonin. Men efter varje möte med undanglidande statsrepresentanter blir det allt mer oklart vad Zarminas sändebud har att göra på jorden, egentligen.

Den "överhettade och bottenfrusna" jorden

Bild: Pressbild

Maja Lundgren har ett underbart bångstyrigt sätt att prova nya genrer: sedan genombrottet med den vanvördiga historiska romanen Pompeji (2001) har hon betat av autofiktion och samtida sedeskildring, för att nu landa i ett slags mjuk sci-fi. Med Den skenande planeten skriver hon in sig i en ström av svenska dystopier, men titeln syftar inte som man skulle kunna tro på växthuseffekten utan istället på den mänskliga naturen. Jordborna är "aliens som lever i flimmer och brus", lika rastlösa och hetsiga som den sticksiga solen, "ljusets gaphals", som oupphörligt rör sig över himlavalvet – till skillnad från den röda dvärg som stadigt välver sig vid Zarminas evigt sepiafärgade horisont.

I Den skenande planeten är vi alltså inte på besök hos någon främmande civilisation i en avlägsen galax. Kulturkrocken sker inom en tudelad mänsklighet – mellan det "överhettade och bottenfrusna" samhället på jorden och den milda, tankfulla diasporan på Zarmina, där både sex, våld och skriftspråk bannlysts. Vissa inslag är träffande, som skildringen av hur en stor jordisk medelklass fått sina hjärnor invaderade av ett okontrollerat globalt informationsflöde, medan det andra gånger är väl enkelspåriga kontraster som målas upp.

Maja Lundgren läser man inte för intrigen – då väntar inte sällan ett antiklimax – utan för de oförvägna, egensinniga turneringarna i både språk och tanke. Och efter ett tag förstår jag också att hon i Den skenande planeten ägnar sig åt samma sak som hon gjort genom hela sitt författarskap: en civilisationskritik med fokus på människans paranoia, vilsenhet och megalomani. Hennes nya bok är inte av samma sprängstoff som den geniala Myggor och tigrar, men är på en samma gång rolig och innerlig, dödsallvarlig och bagatellartad.

Byggnadsarv kräver vård och goda produkter

På Illby gård i Borgå värnar man om det gamla genom att ta väl hand om sina byggnader. Målningen av karaktärshuset var ett stort projekt, men något man räknar med att ha glädje av länge. 13.6.2019 - 09.39