Verkligheten är filmarens verktyg

Ut från ensamheten. Iris Olsson byggde upp repertoaren för Docpoint, nu väntar hon på publikens reaktioner.Bild: Cata Portin

Iris Olsson regisserade sin första film som trettonåring och upptäckte att verkligheten var filmatisk.

En videouthyrning i samma kvarter där familjen Olsson bodde var paradiset för den åttaåriga Iris. Det här var på 1990-talet, på den tiden VHS-kassetter var på modet, och den blivande regissören sprang under sin uppväxt dagligen till videouthyraren och hörde sig för om det kommit in nya filmer.

– Jag var ett filmfreak redan då, erkänner Iris Olsson i dag.

Utvecklingen från ett filmtörstande barn till filmregissör gick via studier vid Konstindustriella högskolans (nuvarande Aalto-universitetets) filmlinje och till en karriär i den bransch Iris Olsson tidigt visste var hennes.

Intrycken från filmerna i videoaffären satte spår i Iris Olssons kännetecken som dokumentärfilmare. Hon gillar att leka med fiktionsfilmens emotionella och stilmässiga grepp och att använda sig av dem i dokumentärfilm.

Nu är det dags för nästa utmaning.

För ett knappt år sedan tillträdde Iris Olsson som konstnärligt chef för dokumentärfilmsfestivalen Docpoint och har sedan dess haft fullt upp, både med att regissera och med att ägna sig åt festivalrepertoaren. Det internationella utbudet på årets festival är hennes val medan den inhemska serien har sammanställts av Olsson och en jury.

För en som älskar att arrangera evenemang nästan lika mycket som hon älskar film var anbudet att ta över Docpoint lätt att acceptera.

– Efter att ha regisserat i sju år får jag äntligen möjligheten att ta reda på vilka trender som råder i dokumentärfilmsbranschen och vilka ämnen som intresserar.

Och vad har du upptäckt?

– Å ena sidan är dokumentärfilmsbranschen orolig över missförhållanden och vill förbättra världen. Å andra sidan, och det gäller främst fjolårets filmer, undersöker man relationen till våra närmaste och dyker ner i personliga kriser och familjekonflikter.

Tiotusentals dokumentärer produceras årligen på olika håll i världen. Iris Olsson säger att hon plöjde igenom uppskattningsvis tusen titlar när hon skulle bygga upp repertoaren för Docpoint.

– Svårast var det att inse att Docpoint inte fick alla de filmer jag hade velat ha. En del internationella produktioner hade en distributionstidtabell som var omöjlig för oss.

– Nu kan jag knappt bärga mig innan festivalen börjar och jag äntligen får diskutera de filmer jag sett i ensamhet.

Amerikansk populärkultur

Passionen för film handlade i den unga Iris Olssons fall om all film. Willow av Ron Howard och George Lucas var en av de första favoriterna, Ghost, i regi av Jerry Zucker, fastnade hon för i de tidiga tonåren. Men i femtonårsåldern såg Olsson Margreth Olins dokumentär Dei mjuke hendene (Dina mjuka händer) och blev förstummad.

– För ett filmfreak var det här en osannolik upplevelse. Plötsligt insåg jag vad en dokumentärfilm är för något.

Margreth Olin, som är norsk dokumentärfilmare, är ännu ovetande om vilket intryck hon gjorde på Olsson. Men hon lär få veta det i samband med att hon gästar årets festival, nu med filmen Mannen fra Snåsa (Doing Good). Filmen handlar om helbrägdagöraren Joraf Gjersted och hans förmågor.

– Det är en väldigt glad och optimistisk film, tycker Olsson.

Filmfamilj

Iris Olsson är dotter till regissören och producenten Claes Olsson. Hon debuterade i filmbranschen som barnskådespelare i faderns film I Elviskattens spår (Elvis kissan jäljillä) och arbetade som regiassistent under produktionen av Colorado Avenue.

Tack vare fadern fick Iris Olsson en realistisk bild av ett yrke som så ofta felaktigt förknippas med glamour.

– Jag upptäckte tidigt att man måste ha en dåres tilltro till att allt ska lyckas. Ibland är det bra att vara realist, ibland är det illa.

Svårast är finansieringen.

– Man sitter i evighet och väntar på besked om man ska få pengar eller inte. Och om beskedet är negativt gäller det att acceptera att livet fortsätter trots att den film man planerat så länge inte blir av.

De knappa resurserna och den bristande jämställdheten inom filmbranschen har ventilerats under senare år. Iris Olsson ser ett samband.

– Jämfört med fiktionsfilmen har dokumentärfilmen mindre pengar att röra sig med. Månne det beror på att det finns fler män bland fiktionsfilmarna än bland dokumentärfilmarna?

– I den inhemska serien på Docpoint är åtta av tio filmer regisserade av kvinnor.

Hur klarar sig den finländska dokumentärfilmen i jämförelse med internationella produktioner?

– Bra. Våra dokumentärer är kreativt berättade och bygger på filmkonst, inte på journalistik.

Profil

Iris Olsson

Ålder: 35 år.

Familj: Singel, bosatt i Helsingfors.

Karriär: Dokumentärfilmare. Har gjort bland annat dokumentärfilmerna Kesän lapsi, Jäämeri 30 päivässä, Between Dreams och Sydämeni taakka men även regisserat fiktion och tv-reklam. Har varit ordförande för Dokumenttikiila och tillträdde i april 2016 som konstnärlig chef för dokumentärfilmsfestivalen Docpoint. Sitter i juryn för dokumentärer under Göteborgs filmfestival.

Aktuell: Presenterar sin första repertoar på Docpoint. Festivalen pågår i Helsingfors 23-29.1.

Senast sedda film: Min far Toni Erdmann – en märkligt men otroligt bra film om livets absurditeter.

Gillar: Att studera människor och äta middag med mina vänner.

Iris Olssons fem i topp på Docpoint 2017

Venus. "En dansk dokumentär om kvinnor som berättar om sin sexualitet. Filmen visar de stereotypier vi kvinnor har om varandra och om vad man kan tala högt om."

Voxpoint. "En kinokonsert som är en upplevelse!"

Horungen (A Bastard Child). "En bildkonstnärs berörande beskrivning av sin farmor."

Happy. "Handlar om en dotter som beskriver sin fars relation till en thailändsk kvinna och hans behov av henne."

A Greek Winter. "En berörande beskrivning av den grekiska finanskrisen, skildrad via syskon som driver en bensinstation."