Vems fördel är det att EU hotas?

Inte borde Ryssland ha någon orsak att betrakta EU som någon säkerhetsrisk.

Vem har begrundad nytta av att EU:s existens på allvar skulle bli ifrågasatt? Det finns många fall vars syfte är påkallat och viktigt, men som också har oönskade biverkningar. Jag tänker här på politiska försök att främja strävan efter att EU skall få svårigheter för sin sammanhållning och styrka som internationell aktör i ekonomiska frågor och i energi-, finans- och säkerhetsfrågor. Således agerar Ryssland vid lämpliga tillfällen för att medlemsländerna genom interna motsättningar kunde gå gentemot splittring. Det gör sitt till att det inom unionen uppkommer motsatta åsikter i frågor som har anknytningar till ryska intressen.

När det gäller USA och den nuvarande administrationen under president Donald Trump är det förvånansvärt att presidenten nedvärderar EU i stället för att tala om sina närmaste vänner och bundsförvanter. Det verkar nästan som om Trump skulle anse EU som en faktisk ovän. Handelspartnerna är naturligtvis konkurrenter med varandra, men det borde ändå inte få påverka ens attityd vad vänskap och nära relationer beträffar.

Det heter att presidenten är mycket nationalistisk. Han anser att ingenting får gå före det som gagnar USA. Han sparar inte heller alltid på orden när det gäller artighet eller diplomati. Om sina centralamerikanska grannländer lär han ha sagt "they are just some asshole countries", vilket här inte nödvändigt må översättas.

Alla som ställer sig kritiskt och rent av fördömande till Europeiska unionen överser helt den viktigaste betydelsen som den integrerade gamla kontinenten i nuvarande form har, nämligen hur man undgått krig i hela västliga delen av Europa i över 60 år. Det är tre gånger mer än hur länge fredstiden varade mellan världskrigen. Var det inte så att USA måste ingripa både i första och andra världskriget för att få slut på fientligheterna? Amerikanerna hade velat stå utanför ett deltagande, men till slut gällde det att rädda friheten och demokratin på andra sidan Atlanten.

När man nu ser i tv hur president Emmanuel Macron och förbundskansler Angela Merkel genuint kramar om varandra är det nog inte frågan om endast ett kordialt mötande. Men hur förhöll sig EU:s två viktigaste grannländer till varandra 1914 och 1940?

Inte borde Ryssland heller ha någon orsak att betrakta EU som någon säkerhetsrisk. President Vladimir Putin vet nog att det i EU behövs enhälligt samtycke i viktiga frågor. Få medlemsländer skulle rösta för att invadera Ryssland, vilket dessutom är en helt vansinnig tanke i den tid vi nu lever i. Men Putin litar inte på EU som en pålitlig statsgruppering.

Också under de senaste åren uppkomna populistiska partierna i medlemsländerna bemöter den europeiska integrationen med tummarna provokativt nedåt. Givetvis är flyktingfrågan en svår uppgift, men småningom kommer olika lösningar att se dagens ljus, det tror jag. Litet hopp gav redan nu det senaste toppmötet, om också beslutet om frivillighet i att ta emot flyktingkvoter fortfarande betyder osäkerhet om hur det ska gå i praktiken. I alla fall är Visegradländernas – Ungern, Polen, Slovakien och Tjeckien – attityd mot EU orimlig. Är man med i leken, så följer man dess regler.

Brexitexemplet torde ha uppvisat vad avlägsnandet ur leden i praktiken betyder. Det är nog frivilligt, för all del, men utförandet är inte lika lätt som att ryta i högtalare eller inrista i tidningarna. I synnerhet, då väljarna får fel uppgifter, såsom britterna inför brexitvalet. Då är man i valet och kvalet, och sanningen hålls dold.

Harry Blässar

generalkonsul, Helsingfors