Vems bok?

Juha Itkonen konfronteras med karaktärerna i de romaner han skrev för flera år sedan.

Under bokmässan deltog jag i en debatt med rubriken Hur skulle jag skriva den nu? Författarna ombads fundera på vad de skulle ändra i sina gamla texter ifall de gavs möjlighet att skriva dem på nytt.

Min inställning till frågeställningen var på förhand motvillig. Jag berättade ändå att av de två historierna i en av mina romaner borde man kanske ha publicerat bara den ena. Det kändes inte bra. Fastän jag i allmänhet inte tycker om att prata om mina böcker som om de var mina barn kändes det onekligen som om jag offentligt hade skällt ut mitt eget barn.

Två av de övriga deltagarna hade inte samma reservationer. Den ena av dem, Taina Haahti, hade till och med skrivit sin tjugo år gamla debutroman på nytt och publicerat den som e-bok. Enligt henne hade den blivit klart bättre. Poeten Tomi Kontio erkände att han blev generad över känslosamheten i sina tidiga verk.

Jag opponerade mig. Vad annat kan en bok vara än en bild av författaren i en viss ålder under en viss tid? Varför skulle författaren som äldre själv behöva ändra boken eller strängt kritisera den? Litteraturhistoriens exempel på nya, av sin upphovsman förbättrade versioner, är inte uppmuntrande.

Dessutom föreföll det som om både Haahti och Kontio skämdes för sina dåtida känslor. Eftersom jag försökte uppnå en känsla i mina böcker tyckte jag att det var dumt. Kontio medgav att han mycket väl skulle kunna stryka just de passager som läsarna var extra förtjusta i. Jag å min sida erkände att en barmhärtig inställning till min egen produktion också bygger på att jag inte har läst mina egna böcker efter att jag har skrivit dem.

Men ett par veckor efter mässdebatten konfronterades jag med mitt förflutna. Jag besökte litteraturfestivalen Alta och ämnet var min roman Seitsemäntoista som på sin tid översattes till norska.

Jag mindes väl att jag hade skrivit den boken. Obehagligt detaljerat kom jag ihåg de tvivel, såväl de professionella som de som hörde ihop med min dåvarande livssituation, som gav upphov till romanen. Däremot mindes jag inte själva romanen. Namnen på karaktärerna var förlorade. Det avsnitt ur boken som intervjuaren läste upp föreföll vagt bekant men inte som något jag själv hade skrivit eller föreställt mig. Ändå hade jag det och det var därför jag var där.

Under hemfärden i flygplanet grävde jag fram boken ur min väska. När jag bläddrade i den förstärktes känslan av att någon annan hade skrivit den. Var det verkligen så här? Varifrån kom detta? Det var självklart att den här personen inte längre fanns utan var ersatt av någon som påminde om hen. För denna nya människa, alltså för mig, var den åtta år gamla boken ett brev från det förflutna – något som för en stund fick mig att stanna upp men som sedan måste motas undan eftersom både livet och skrivandet fortsätter här och nu. Något annat alternativ finns inte. Jag insåg att jag hade haft rätt på bokmässan.

Och ändå: jag hade gärna editerat mig själv. Också därför fanns anledning att slå igen boken. Man måste skriva nya böcker.

Juha Itkonen är författare och kolumnist. Texten har översatts från finska av Annika Hällsten.

Juha Itkonen

Trädgårdsstaden har kvar sin charm

På 1950-talet gjorde den moderna trädgårdsstaden Hagalund finländsk stadsplanering världsberömd. I dag är det både gammalt och nytt boende som får bostadsköpare att vända sina blickar hitåt. 3.9.2019 - 09.17

Mer läsning