Vems är Svenska Yle idag?

Bild: Wilfred Hildonen

Jag har alltid varit en stark försvarare av public service och kommer så att förbli. I den digitala tidens mediebrus där gränserna mellan fiktion och fakta suddas ut och där lögner, halvsanningar och dolda agendor florerar på de olika kanalerna behövs en tillförlitlig nyhetskälla vars främsta mål inte är rafflande rubriker eller s.k. kampanjjournalistik utan en balanserad och saklig bevakning av oss makthavare och samhällets olika fenomen.

Dessutom finns det både språkliga, geografiska och politiska områden som de kommersiella aktörerna inte bevakar av ekonomiska eller andra orsaker. Yle är viktig för vår demokrati och därför finansieras den också via Yle-skatten. Detta bör vi värna om.

Under det senaste året har jag dock stött på allt fler personer som ifrågasätter Yles objektiva bevakning av landsbygden och dess näringar. Man upplever en obalans mellan hur olika syner på vår natur, vårt skogsbruk, vår livsmedelsproduktion och våra kostval behandlas och bevakas i rapporteringen. En del av oss upplever också att man i Yles olika programinslag direkt utpekas som skyldig till klimatkrisen eller för att behandla sina djur dåligt.

Jag delar denna känsla men kan inte vetenskapligt verifiera den. Därför borde någon oberoende medieforskare undersöka om detta är en känslomässig upplevelse eller om det verkligen förhåller sig så som jag beskrivit.

Senaste i raden av program som väckt känslor är Yle Spotlights (3.2.2020) ostrukturerade och sensationslystna avsnitt om köttproduktionen med fokus på grisköttsproduktionen. Efter att ha sett på avsnittet tre gånger kan jag inte ens med min bästa vilja se att man har någon annan avsikt med programmet än att misstänkliggöra och misskreditera köttproduktionens aktörer.

Hela upplägget, både bildmaterialet och frågeställningarna, är kraftigt vinklade. Man visar statistik som redaktören drar långtgående slutsatser av utan att göra en djupare analys. Att tjugo svinproducenter inte velat delta i programmet visar att husdjursproducenterna inte har förtroende för objektiviteten i Yles rapportering. Detta torde vara en mycket naturligare förklaring än det som antyds i programmet, att man har något att dölja.

I programmet anklagas polisen och rättsväsendet för att behandla medborgarna ojämlikt beroende av boningsort men utan att ange en källa till detta påstående eller intervjua någon berörd part. Detta bara som några exempel från programavsnittet i fråga.

Som en stark försvarare av vår demokrati värnar jag om vår yttrande- och pressfrihet. Friheter medför dock alltid ansvar. Jag ställer mig frågan: lever Yle upp till våra förväntningar för ett public service-mediebolag beträffande objektivitet och bakgrundsfakta i detta fall? Svaret blir från min sida ett entydigt nej.

Jag hoppas verkligen att avsnittet av Spotlight 3.2 var ett undantag, ett olycksfall i arbetet, som vi inte kommer att se fler av i framtiden.

Anders Norrback riksdagsledamot, SFP

Aktia Aktiecertifikat Renare Europa ger tidsenlig diversitet åt placeringsportföljen

Mer läsning