Vem visste att det är så skönt att bli äcklad

Bild: Richard Nordgren

Pormaskar som extraheras, varfyllda bölder som punkteras, stora fettklumpar under huden. Inget är för äckligt för Dr. Pimple Popper och hennes klinik. Men varför fastnar man för grasserande akne på en Youtubekanal när ens samtid i mångt och mycket är så väldigt mycket äckligare.

Det kommer in en beskedlig man med tre stora bölder hängande i nacken. Det är lite problematiskt förklarar han torrt. Ingen keps vill passa. Inga problem, säger Dr. Pimple Popper (Sandra Lee), det fixar jag och min skalpell. I närbild följer vi tittare varje snitt, varje klämkäck kommentar från Sandra Lee, varje liten mänsklig köttbit som läggs åt sidan. Patienten är vaken och kan kommentera det han känner. Nu kommer han äntligen att få kunna leva ett normalt liv. Den största bollen lägger hon på ett stålfat och visar vad som skulle ha hänt om den hade punkterats under hans hud. En flod av gulgrön gegga sprutar ut. Nä, vilken tur, det hade mannen och hans fru inte velat.

Just där undrar jag vad jag egentligen tittar på. Hur hamnade jag timme efter timme framför Dr. Pimple Poppers Youtubekanal med titlar som "Lipoma Is So Big It Looks Like A Third Breast", eller "It's Like Ground Beans!"? När de gigantiska finnarna kläms och det rullar ut tillräckligt med vaniljkräm för att täcka en hel bröllopstårta i Grankulla skriker jag högt i falsett och drar fleecefilten långt över ansiktet.

Några avsnitt väcker så många frågor. Som när en äldre kvinna vandrar in på kliniken med en gigantisk pormask. Senaste gången hon försökte klämma den var 1975, berättar hon. Dr. Pimple Popper har svårt att dölja sin hänförelse. Inför sina kollegor kallar hon den unika pormasken för en dermatologisk "enhörning". Men vad hände egentligen den paranta damen 1975? Och varför har hon inte rört den karolinerknappstora pormasken som sitter insjunken vid sidan av kinden på över 40 år? Och varför väljer hon att ta med sig sin unga släkting som moraliskt stöd? Jag är inte ensam med mina bekymrade frågor. Över 66 miljoner tittare har sett klippet där Dr Pimple Popper långsamt klämmer ut knappen och sedan gröper ur "svansen" ur kratern med en kirurgisk sked.

Sandra Lee är ständigt leende och på gott humör. Ibland lägger hon pannan i djupa veck när bölden med ett öppet varande sår möjligtvis kan vara svår hudcancer. Men det bländvita leendet kommer alltid tillbaka. Patienterna, som är med på Youtube och i tv-serien, får antingen rabatt eller behandlingen gratis. Och det är inte förvånande att upplägget har kritiserats för att exploatera människor. Samtidigt märks det vilken skillnad hennes behandlingar gör för deltagarna, vem vill gå omkring med ett tredje bröst i armvecket för att mjölkkörtlarna har börjat vandra? Eller den unga kvinna vars öron förvandlats till en serie golfbollsliknande köttklumpar på grund av ärrbildning (tänk på det nästa gång ni piercar er). Många har gått omkring med sina hudåkommor i tiotals år och som tittare undrar man varför de inte sökt hjälp tidigare. Det enkla svaret är förmodligen att pengarna inte har funnits. Om man summerar det amerikanska sjukvårdssystemet för de mindre bemedlade så vore sinnebilden ett öppet varande sår. Och det är kanske där själva äcklet ligger? Det är kanske därför jag borde skrika i falsett.

Dr. Pimple Popper följer egentligen en gammal god tradition från cirkus- och varietétradition. Det är freakshow och bestiarium komplett med en modern elefantman. Det är titta-mellan-fingrarna-tv och den där hisnande känslan man kan få av att åka bergochdalbana. Men det finns hela tiden en botten av feelgood-känsla. Annars hade inte klippen varit så populära. För tänk om det vore så enkelt att bara kunna slinka in på Dr. Pimple Poppers mottagning och skära bort allt det som är fel i ens liv.

Fotnot: Dr. Pimple Popper går även att se på bästa sändningstid i vanlig tv på kanal 11 och TLC.

Peter Al Fakir Journalist bosatt i Stockholm.

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Bred efterfrågan på stugor gynnar den som vill sälja

Mer läsning