Vem var Martti Parkkari?

Tonsättaren Martti Parkkari fotograferad i Sordavala i ryska Karelen i augusti 2004.Bild: Wilhelm Kvist

Dödsbudet framkallade inga stora rubriker. Men väckte nog många minnen.

När jag första gången läste Finlands musikhistoria del 4 om "vår tids musik", skriven av Mikko Heiniö, förvånades jag över hur en persons hela tonsättargärning – med operor, kammarmusik och allt – kunde avklaras på fyra rader: det här var en "Åbotonsättare" som i första hand hade lokal betydelse.

I dag kunde Heiniö förvisso själv kallas "Åbotonsättare" med tanke på vad allt han har gjort för musiklivet i staden. Men det som Heiniö kanske avsåg 1995 och som står att läsa mellan raderna var att Parkkaris produktion – som buntades ihop med Gotti Gräsbecks och Lasse Jalavas – inte tillförde något till den nationella kanon som stadfästes i boken (där han själv behandlades på sju sidor).

Och kanske hade Heiniö rätt. Parkkaris musik präglas nämligen av en viss naivism, både vad gäller ämnesval och stil, och han hade inga föreställningar om att han skulle kunna vända upp och ner på Finlands musikliv. Det var det enkla, lättillgängliga, alltid tonala som firade triumfer och det var ett medvetet val. Också när han hade högre konstmusikaliska ambitioner, hördes ekon av 1960- och 1970-talens protestsånger, sådana som han hade hamrat fram i politisk röd berusning medan Kaj Chydenius gjorde likadant på sina scener. Naivismen torde i sig själv ha varit en protest mot modernismen som var den förhärskande trenden hos etablissemanget i Musik-Finland.

Och trots att Parkkari var utbildad musikvetare från Helsingfors universitet och hade verkat som musikkritiker vid Uusi Suomi, var det som lektor vid konservatoriet i Åbo och allmän aboensisk kulturperson som han skulle bli mest känd.

Jag kan inte minnas när jag första gången träffade Parkkari men han drog sig en gång till minnes att jag var elva år gammal och hade bruna ögon runda som skjortknappar, fulla av kunskapsiver.

Småningom lärde jag känna en person som lätt brusade upp sig; som indelade sina elever i kommunister och (små)borgare (nästan ingen tillhörde den förra gruppen); en person som var i luven på lokalpolitiker och tjänstemän, oberoende om det var som trähusaktivist eller som Vänsterförbundets representant i styrelsen för musikfestspelen.

Parkkari – alla kände honom vid efternamnet – höll ofta salong hemma på Biskopsgatan och tenderade att samla en inre krets av elever kring sig. Han organiserade studiecirklar där man studerade än Mahlers sångcykler, än Sjostakovitjs symfonier, givetvis med partituret i handen. Han ordnade också klassresor till Nationaloperan och kompositionskonserter för sina elever. Det var en form av pedagogiskt arbete som sträckte sig långt utanför tjänstens ramar. Han såg begåvningar och uppmuntrade och utmanade dem, men kunde också provocera och ibland skrämma.

När jag som inspirerad adept såg som min uppgift att bevara hans musik för eftervärlden valde Parkkari att låta spela in en svit som hette Nio dedikationer, med stycken dedicerade till bland andra Sofija Gubajdulina, Michael Moore, Hannu Taanila och Anna Politkovskaja, som alla hade varit "vägvisare på hans världsförbättrarstig" och som alla då ännu var i livet.

Martti Parkkari var på många sätt kontroversiell och motstridig – och det måste framför allt för honom själv ha varit en lättnad att få dö sent i fredags efter en alltför lång och alltför svår sjukdom. Till de bästa lärdomarna som han förmedlade hör förmågan att se sammanhangen och göra ibland oväntade kopplingar för att väcka intresset för konsten och musiken. Det blev ett arv som aldrig kan fråntas.

Wilhelm Kvist Musikredaktör