Vem vågar blåsa i visselpipan?

"Med träning kan vi alla lära oss att ge röst åt våra värderingar, vi kan göra det planerat och i ett tidigt skede."

De senaste veckorna har Svenskfinland diskuterat tystnadskultur, visselblåsande, och osunda inre kretsar. Det har bland annat efterlysts mer professionalitet i ideellt styrelsearbete, större transparens, effektivare kontroll, och mod att säga ifrån om man misstänker att något inte är rätt. Men det är inte lätt att vara den som öppnar munnen i situationer när något verkar skumt. Vi tänker alltför enkelt att det krävs en viss karaktär eller stort mod att säga ifrån, men i själva verket kan vi öva det.

En pionjär i att träna och skapa verktyg för att säga ifrån är professor Mary Gentile vid University of Virginia som har utvecklat begreppet "Giving voice to values", att ge röst åt värderingar. Hon hade blivit led på att företags- och organisationsetiken nästan enbart handlade om regler och om att hitta syndabockar. Hon märkte också genom sin forskning att de flesta människor väljer att tiga när de ser att något uppenbart är fel, eller att någon agerar fel, så hon skapade ett program kring träning och praktiska verktyg i etiskt agerande.

Det har alltså visat sig att de flesta av oss, om vi inte är tränade, helst tiger när vi ser missbruk. Det beror bland annat på att vi mer eller mindre automatiskt skyddar oss genom att skapa rationaliseringar för missbruket, så som "det angår inte mig, jag bara jobbar här", eller "det är kutymen i denna organisation/krets/kultur, alla gör det". Vi kan till och med lyfta oss lite och tänka "konkurrenterna är ännu värre, om vi inte gör så här förlorar vi". De här och andra rationaliseringar rusar in i vårt medvetande innan vi ens hinner tänka på att handla, eller säga till. Det är få människor som naturligt och utan träning säger ifrån. Men vi kan alltså träna det, vi kan bli bättre på att säga ifrån och på att påpeka missbruk i ett tidigt skede.

Först måste vi analysera riskerna. Vi tänker fort på riskerna för oss själva om vi öppnar munnen: Man kanske inte tror på oss, vi kan bli stämplade som besvärliga eller illojala, vi kan bli utestängda, eller till och med få sparken. De här riskerna kan vara verkliga, men de måste balanseras mot riskerna med att tiga. Vad händer om detta blir större? Om det, kanske i detta skede lilla missbruket, växer och ingen säger något? Den riskanalysen brukar göra det tydligare om man ska agera eller inte.

Lita på att de flesta andra också vill göra rätt, att andra kommer att hålla med dig. Det är bra att minnas att alla tenderar att ha samma rationaliseringar för att tiga som du initialt har haft, och du kan förbereda dig för diskussionen genom att ha motargument för rationaliseringarna. En bra tumregel är att fundera hur agerandet skulle se ut i en tidningsrubrik. Det kräver alltså inte nödvändigtvis en viss karaktär eller särskilt mod att vissla i pipan. Med träning kan vi alla lära oss att ge röst åt våra värderingar, vi kan göra det planerat och i ett tidigt skede. Lita på att du sannolikt inte är ensam om din åsikt, någon måste säga det första ordet.

Henrika Franck är prorektor vid yrkeshögskolan Arcada och docent vid Åbo Akademi.

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Finland behöver Östersjön – vi kan och ska ännu rädda den

Mer läsning