Vem som helst kan vara Gulliver

På lördag är det premiär på Unga Teatern och föreställningen är av ett slag som inte upplevts förut i huset, och knappt över huvud taget inom barnteater på våra breddgrader. Gullivers nya resor är immersiv, interaktiv, mångmedial teater med uppspjälkt berättande och dokumentära inslag. Dess skapare Paul Olin och Harriet Abrahamsson försäkrar ändå att helheten är fullt hanterbar.

När vi möts i Unga Teaterns kafé i teaterhuset i Lillklobb i Esbo kastar sig de gamla vännerna Paul Olin och Harriet Abrahamsson direkt in ett ivrigt och böljande berättande om hur pjäsen kommit till och vad hela projektet handlar om. Abrahamsson gapskrattar då Olin påminner henne om att idén om att göra en pjäs av Jonathan Swifts Gullivers resor föddes för tjugofem år sedan under en tågresa. Riktigt så länge har de ändå inte arbetat med pjäsen, men nog i tre år, från och till. Alltsedan "flyktinghösten" 2015 alltså, då det var självklart att berättelsen om lilliputten eller jätten Gulliver skulle kopplas till migrationstematiken.

Dagen innan intervjun har Abrahamsson och Olin träffat några flyktingbarn i Karis. Genom de självporträtt som de tecknade och som videokonstnären Paula Lehtonen kommer att ge liv, kommer deras berättelser att vara med på ett hörn i föreställningen. Pjäsen är alltså endast löst baserad på Swifts saga.

– Vårt fokus är på hur vi tar emot främlingen som kommer till oss från havet. Om hen sen är en lilliputt eller en jätte. Och vem är nu stor eller liten egentligen? Det beror på perspektivet, säger Abrahamsson.

Paul Olin medger att flyktingtemat kan verka tungt, men menar att det är barnteaterns uppgift att göra en berättelse av ett aktuellt tema på ett sätt som passar barn.

– Barn måste bjudas på alternativet, hoppet, på möjligheten till ljus i tunneln. Och pjäsen är helt och hållet i allegorisk form, säger Olin.

Gulliver spelas inte av en och samma skådespelare, utan rollen roterar, för vem som helst kunde ju vara Gulliver. Konkret känner man igen Gulliver på flytvästen som skådespelaren klär på sig när hen stiger in i rollen. Emellanåt bryts också berättelsen av att skådespelarna faller ur rollen, ett grepp som inte är vanligt i barnteater.

– I berättelsen finns hela tiden ett plan där skådespelarna finns här i huset och har fått i uppgift att berätta den här historien. Det är lite av ett mysterium varifrån uppdraget kommer, och till det här hör också skattjakten som vi går på ute på gården, berättar Abrahamsson.

Paul Olin och Harriet Abrahamsson väver in flyktingtematiken i pjäsen Gullivers nya resor. Bild: Leif Weckström

När publiken kommer till teatern möts de av ett gäng skådespelare som "inte är redo". Läs: Finland under hösten 2015.

– Men oberoende av hur det ser ut så börjar det, det händer nu och vi måste tillsammans hitta på en lösning, vi måste komma överens och samarbeta, säger Abrahamsson.

Ett möte kring ett tema

Skribenterna som arbetat tillsammans länge – senast med den prisbelönta succén Hamlet sade det vackrare – letar alltid efter nya utmaningar, och den här gången ville de prova på ett nutida teaterberättande.

– Vi väljer medvetet att inte vagga in publiken i en trygg saga med en början och ett slut där man kan behålla ett tittarperspektiv. Det som är typiskt för postmodern teater är att man håller publiken i ett tillstånd där de tvingas tolka det de ser och undra hur allt hänger ihop och vad allt handlar om egentligen. Man tvingas alltså engagera sig i sitt eget läsande, säger Abrahamsson.

Även om de många olika elementen och planen i berättelsen kan låta förvirrande, är helheten välkomponerad och genomplanerad. Arbetsgruppen har jobbat med devising-metoden, alltså improviserat och arbetat fram material under verkstäder med skådespelare och referensgrupper, som manusförfattarna sedan använt för att skriva.

– Pjäsen har en experimentell touch också på grund av att den är en del av projektet Ung dramatik, och vi visste från början att till exempel nymedia skulle användas, berättar Paul Olin som blev konstnärlig ledare för Unga Teatern först efter att det var klart att nymedia skulle användas i teaterns bidrag till Ung dramatik.

– Videoprojektioner är ett perfekt sätt att skapa illusionen av jättar och lilliputtar. Vi använder också uråldrig teknik, nämligen dockteater, säger Olin.

– I samtida teater är grundbulten att det är ett möte mellan skådespelare och publik. Vi samlas för att diskutera eller dela en upplevelse kring ett tema. Det här till skillnad från klassiskt berättande som hänger mycket på psykologisk inlevelse och på att se hela berättelsen med början och slut, säger Abrahamsson.

– Det här sättet att berätta är inte långsökt med tanke på målgruppen. Barn leker just så, att de hoppar från en situation till en annan och stiger ur leken och kommenterar hur de ska göra, konstaterar Olin.

Till föreställningen hör också ett studiematerial som publikarbetaren Marica Fagerholm-Åsten tagit fram. Materialet är uppdelat i två delar, med uppgifter som man kan göra innan man ser föreställningen för att öppna upp temat och skapa en nyfikenhet, samt uppgifter som man kan göra efteråt, för att bearbeta och fördjupa sig i tematiken. Dessutom erbjuder teatern avgiftsfria verkstäder ledda av Fagerholm-Åsten som kan ordnas på skolan efter föreställningen.

Premiär 1.9 på Unga Teatern, spelas till 27.10. Från 9 år och uppåt.

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00