Vem ska orka bygga upp det gemensamma Norden igen?

Bild: Wilfred Hildonen

Pandemihanteringen kan komma att leda till en ökad nationalism – det som på en del håll kallas coronamobbning.

Det var under flyktingvågen 2015 som det nordiska samarbetet krackelerade riktigt ordentligt. Då stängde Danmark gränsen till Sverige, trafiken över Öresundsbron stoppades. Det nordiska samarbetet och samförståndet, passfriheten och gränslösheten tog i praktiken slut när pandemin slog till för över ett år sedan. I morgon firar Nordiska ministerrådet sitt 50-årsjubileum. Det kunde vara startskottet för att ta itu med den bristande kommunikation regeringarna emellan som i praktiken har rått och som har lett till att gränserna har bommats igen från Torneå och Haparanda i norr till Malmö och Köpenhamn i söder.

Året innan den stora flyktingströmmen nådde Norden grundades Gränshinderrådet, ett politiskt tillsatt organ som på uppdrag av de nordiska regeringarna ska befrämja fri rörlighet inom Norden för både enskilda medborgare och företag. Under pandemin har rådet sedan i våras loggat 48 nya störningar som uppstått som en konsekvens av de nordiska myndigheternas hantering av pandemin. Arbetspendlare har inte fått åka till jobbet eller blivit av med skattelättnader för att de har tvingats jobba hemifrån, gränshandeln som är en miljardaffär speciellt för Sverige har sinat, familjer har inte kunnat besöka varandra.

Gränshinderrådets ordförande, den danska folketingsledamoten Bertel Haarder, har varnat för att pandemihanteringen kan komma att leda till en ökad nationalism. Och för det som på en del håll kallas coronamobbning. "Det som svenskarna har upplevt, särskilt i förhållande till Norge och Danmark, är oacceptabelt. Ett exempel är att svenska byggjobbare i Norge tvingades bära särskilda västar för att visa varifrån de härstammar. Det här med den norska byggbranschens goda minne.

Haarder har sagt att orsaken är den spretiga hanteringen av coronapandemin. Speciellt förstås Sverige som har haft en smittspridning som vida överskrider de övriga nordiska ländernas sammanlagda smitta. Där antalet dödsfall är mångdubbelt högre än i resten av Norden. Och där pandemihanteringen har följt en helt egen logik, ingen hård lockdown, ingen omfattande smittspårning som infördes i ett mycket tidigt skede i resten av Norden.

I juni i fjol krävde politikerna i Gränshinderrådet att det borde tas fram en nordisk krisstrategi. "Vi, som är de nationella medlemmarna i det nordiska Gränshinderrådet, vill därför uppmana regeringscheferna att ta fram en gemensam nordisk strategi för att bättre kunna hantera framtida kriser", skrev rådets medlemmar till de nordiska regeringscheferna. Med facit i hand gick det nästan i diametralt motsatt riktning. Gränserna stängdes utan någon egentlig kommunikation mellan regeringarna. När den brittiska virusvarianten upptäcktes i Norge stängde den svenska regeringen gränsen för första gången sedan andra världskriget. Först var det poliser som vaktade gränsen, senare militären. Nu är den brittiska varianten den som sprids mest i Sverige, Norge och Danmark.

Den här krönikan skriver jag i Malmö, ett jättelikt gemensamt arbetsområde, på båda sidorna om gränsen som definitivt lider av den inkonsekventa gränspolitiken.

De hårda gränsstängningarna har luckrats upp och nu får arbetspendlare åka över gränsen för att jobba förutsatt att de testas hela tiden. Så småningom kommer vaccineringarna att leda till att gränshinder försvinner men frågan är hur det nordiska samarbetet ska byggas upp igen. Enligt Bertel Haarder finns en oro bland parlamentarikerna för hur det framtida nordiska samarbetet ska se ut. Men den oron har inte nått fram till toppen: till regeringarna.

Det nordiska samarbetet har ändå fört med sig en massa goda saker under årens lopp som tangerar alla nordiska medborgare och de ambitiösa målen med att göra Norden till ännu mer av en föregångare när det gäller hållbarhet och för att stävja klimatförändringarna.

Frågan är ändå om det nordiska samarbetet kommer att klara en likadan kris eller om det är den klassiska kolossen på lerfötter som rasar helt om eller när det krisar till igen.

Så grattis på födelsedagen Nordiska ministerrådet, för att kunna finnas i femtio år till så krävs det nog ett gemensamt beslut att satsa på samarbetet som sträcker sig lite längre än det som sägs i festtalen.

Richard Nordgren Nordenkorrespondent

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Finland behöver Östersjön – vi kan och ska ännu rädda den

Mer läsning