Vem är rädd för döden?

Bild: Lina Enlund

Religionen har inte längre grepp på den moderna människans dödsönskan. En tredjedel av oss tror att allt tar slut vid döden.

Då opinionsvinden har vänt, då över tre fjärdedelar av folket och de professionella står för en förändring – då brukar politikerna få vittring och äntligen komma ut och visa handlingskraft med lagförslag.

Men nu gäller det eutanasi. Då är det inte fråga om billiga poäng utan om oersättliga liv. Det är helt rätt att ta det på osedvanligt stort allvar.

Men helt fel har de två dussin riksdagsledamöter som "vill väcka en bred samhällelig debatt". Debatten har ju varit hur livlig som helst i många årtionden bland dem som själv har med saken att göra. Beslutsfattarna har bara inte vågat eller velat lyssna hur det susar i gräsrötterna.

Den nutida människans självklara autonomi och kontrollbehov. Äldrevårdens alltmer bedrövliga situation. Egna erfarenheter om bristande smärtlindring i vården. Legitim rädsla. Negligerade vårdtestamenten. Det finns många rötter för en livskraftig subkultur kring döden.

Det vanliga argumentet om att "förbättra den palliativa, smärtlindrande vården" är ihåligt för alla som har sett sina nära dö i helvetets pina – och en viss andel svåra smärtor går ju inte att lindra alls. Sövning, sedation, är eventuellt det enda sättet – men tillgänglig för få. Insamlingen Gemensamt ansvar ville i fjol öka kunnandet i vården i livets slutskede på alla nivåer, men processen stöter lätt på både resursbrist och attityder.

Eutanasi är förbjudet i lagen, det vet alla. Men allt fler vet också att självmord – varken för egen hand eller assisterat – inte är det, och planerar för det om samhället inte kommer deras människovärde till mötes.

Det är ingen hemlighet att en del trafikolyckor är självmord – med ett högt mörkertal – och att en del av dessa, som vid alla självmord, förorsakas av total hopplöshet inför en smärtfull död. Egen dödshjälp, fast inte eutanasi.

Det finns också en växande skara äldre som noggrant har samlat ihop ett dödsapotek.

Deras största fasa är att en morgon vakna förlamade oförmögna att ta sina piller. Då gäller det att ha ett avtal med någon som tillreder dödssmoothien som den dödslängtande dricker själv. Där går gränsen mot det olagliga.

Religionen har inte längre grepp på den moderna människans dödsönskan. En tredjedel av oss tror att allt tar slut vid döden. Inget helvetesstraff väntar den som tar sitt liv i och med sina egna händer. Bråd död är god, inte ond längre.

Döendet är långt ifrån jämlikt. Kommuner betalar hospicevård motvilligt. Resan till de dödshjälpande länderna kostar femsiffrigt. De ypperliga hemsjukhusens öde har ingen yppat sig om då hela vårdhavet stormar. Ändå skulle en adekvat smärtlindring och expertvård hemma vara den bästa dödshjälpen: hjälpa den naturliga döden i sitt stillsamma, obönhörliga uppdrag.

Låt oss tänka på vår gemensamma död. Den vanligaste dödsorsaken är ju födelsen. Och hur du än har sedan bestämt dig, läs en liten bok av Linn Ullman. Den heter Nåden. Som Döden skall vara.

Hilkka Olkinuora

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Diamanter är det ultimata vintageköpet

Mer läsning