Vem är inte extrem?

Extremismen breder inte bara ut sig i de internationella relationerna utan också i nationalekonomin.

I det politiska språket är ordet extrem ofta förekommande och då vanligen i olika sammansättningar som ett verbalt slagträ mot den politiska motståndaren. Men vem är inte extrem?

Finlands regeringar är extremt västvänliga. Icke desto mindre kan det också tyckas gå för långt åt andra hållet, vilket kanske beror på att vissa saker är mycket viktigare (för regeringen) än politik, inklusive storpolitik. Sålunda vill regeringen (oberoende av om det råkar vara en vänster- eller högerdito) absolut låta bygga kärnkraftverk efter kärnkraftverk. Nu röjs alla hinder ur vägen för en sjätte, rysk, atomkvarn i Pyhäjoki vid den grunda, men sköna Bottenvikens strand.

De bakomliggande intressena är inte alltid lätta att få syn på men vi förstår att de måste vara extremt starka. Vakna ungdomar och äldre människor med moderata (icke-extrema) åsikter om behovet av ytterligare mega- och gigawatt har visserligen skridit till motaktionen "Reclaim the Cape", som går ut på folk- och opinionsbildning kring det nukleärindustriella komplexet. Vi kan bara hoppas att de lyckas stoppa projektet.

Radio Extrem är väl inte särskilt extrem men det är å andra sidan Radio Vega, vilket för oss tillbaka till den extrema västvänligheten. Ett exempel: i det populära debattprogrammet "Slaget efter tolv" (12.4) hördes politikern Heidi Hautala, forskaren Hanna Smith och journalisten Antti Kuronen diskutera läget i Ukraina, ett land som liksom vårt eget onekligen gjorde gott i att försöka hålla sig väl både med sin östra och sina västra grannländer.

Men, varken programdeltagarna eller redaktören Stefan Winiger lyckades ge prov på sådan elementär statsklokhet. I stället uttryckte de sin gemensamma rädsla för att det ur Ukrainas pågående kris ska stiga fram politiska ledare som önskar återupprätta vänskapliga relationer till Ryssland! Att denna totala uppslutning kring USA:s och Natos militärpolitiska doktrin är lika extrem och farlig som det kalla krigets svartvita världsbild tycktes inte alls falla dem in.

Extremismen breder inte bara ut sig i de internationella relationerna utan också i nationalekonomin. Kommunikationsminister Anne Berner står för en särskilt extrem variant av den politiska åskådning som ursprungligen företräddes av sådana vidsynta och toleranta tänkare som John Stuart Mill, det vill säga liberalismen. Endast pengarnas frihet bekymrar neoliberaler av Berners typ, all övrig frihet kommer i andra eller tredje hand. Allt det som folket under årtionden och århundraden har byggt för sina egna och sina efterkommandes behov vill Berner och hennes gelikar nu slumpa bort åt högstbjudande.

Ta till exempel elnätet. För att inte tala om vägnätet! Man "bolagiserar" det, varefter man i lämpliga portioner säljer ut andelar till utländska investerare. Och ett sådant förfarande anses vara "helt lagligt" trots att det är ren och skär stöld av folkets egendom.

"Helt lagliga" – som skatteparadisen. Ja, och därför rår, när det kommer till kritan, demokratin inte på dem. Om detta ämne, närmare bestämt om "Panamapappren", filosoferade professorn i ekonomisk historia, Markku Kuisma nyligen i rundradion (12.4). Bankirerna är inte onda men systemet är, sade han.

Vi trodde att vi levde i en demokrati. Tills vi tvingades inse att vårt system är extremt. Nil medium est, ingen medelväg syns till, (Horatius).

Mikael Böök Isnäs

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33