Vem är antirasist?

Cris af Enehielms nya utställning har varit föremål för livlig debatt. Bild: Niklas Tallqvist

Det känns antagligen sårande för Cris af Enehielm att bli anklagad för kolonialistiskt exotiserande. Men som konstnär är hennes uppgift också att acceptera det faktum att saker och ting förändras.

Så var det dags igen för en storm i ett vattenglas. Två boomers är i luven på varandra men den egentliga skulden ligger givetvis på Generation woke, alla dessa känsliga unga som vill problematisera allt.

Måhända är detta en raljerande sammanfattning av fallet Cris af Enehielm vs Galerie Forsblom. Icke-nyheten har denna vecka uppmärksammats på nationell nivå, inte bara i HBL utan också i Helsingin Sanomat och i Yles morgon-tv. I ett nötskal lyder den som följer: konstnär känd för sin Gauguin-liknande vurm för "andra kulturer" ställer ut nya målningar i glassigt och internationellt etablerat galleri som ur helheten plockar bort ett antal verk, vilket får konstnären att löpa amok på internet och strössla explosiva ord runt sig.


Censur. Så uttrycker sig af Enehielm när hon redogör för orsaken till att några verk ursprungligen inte inkluderas i utställningen Öster om Eden. Galleristen Kaj Forsblom bemöter försiktigt de trilska anklagelserna. Det handlar om estetik och om att all konst inte alltid får plats när man hänger en utställning, bedyrar han i HBL och HS.

Då har de tavlor som enligt af Enehielm tagits bort bakom ryggen på henne redan återbördats och klämts in i vad som är en fullproppad utställning. Det finns orsak att tro på Forsbloms förklaring. Varenda kotte som någonsin installerat en soloutställning vet att kompromisser måste göras för att hängningen ska uppnå maximal effekt. Det är en levande process: man prövar sig fram, flyttar på verk, funderar och diskuterar, konsulterar magkänslan.



Det står klart att respekt och kommunikationsförmåga lyst med sin frånvaro då af Enehielms utställning bantats ner, för annars skulle knappast konstnären känna sig så förorättad. Sista minuten-curatering är inte bara normalt utan ofta också önskvärt, men att en installation radikalt skulle ändras utan konstnärens närvaro och utan diskussion är oansvarigt.


Att lägga i höga växlar på sociala medier och uppvigla sina följare till unisont ramaskri är dock även det oansvarigt. af Enehielm kände möjligen att hon inte hade något annat sätt att göra sin röst hörd, men diskussion om viktiga ämnen bör ske med eftertanke. 



Cris af Enehielms nya utställning har varit föremål för livlig debatt. Bild: Niklas Tallqvist

Cris af Enehielms tolkning är att hennes verk censureras på grund av rädsla för att de ska tolkas som rasistiska. Implikationen är att det är de förbaskade ungas fel, de som med sitt woke-evangelium gjort alla och envar livrädda för att bli stämplade som sexister, homofober eller rasister. Galerie Forsblom viker sig i rädsla för deras vrede.

Eller?



Det sorgliga i detta fall är inte att Galerie Forsblom (som har kommersiella intressen och starka band till USA) och Cris af Enehielm (vars avbildande av afrikanska barnsoldater jag ifrågasatte i HBL redan för fyra år sedan) gjort varandra illa till mods. Nej, det tragiska är att man än en gång löjliggjort frågan om representation och ansvar. Det känns antagligen sårande för af Enehielm att bli anklagad för kolonialistiskt exotiserande då hon ser sig själv som antirasist och säkert hyser en ärlig uppskattning för andra kulturer. Men som konstnär är hennes uppgift också att acceptera det faktum att saker och ting förändras. Antirasism i dag ser annorlunda ut än vad den gjorde på 1970-talet. Diskurser förändras, allt flyter, inget är bestående. I framtiden kommer dagens unga att förargas av den följande generationens åsikter och ideologier.

Samtidens diskussionsklimat kan uppfattas som onödigt inflammerat. Just därför är det viktigt att var och en tar sitt ansvar och tänker efter innan man agerar. Är man antirasist bör man följa diskursens utveckling och respektera den; man bör ifrågasätta huruvida ens egna strategier är relevanta och fråga sig vad man söker uttrycka då man skapar konst i det samhälle vi lever i. Att på sin Facebooksida utnämna sig till "offer för censur" då man år 2021 på flott kommersiellt galleri ställer ut tavlor föreställande icke-västerländska barn avbildade på ett sätt som för tankarna till Kurrekurreduttön är motsatsen till detta.

Du kan också vara intresserad av:

Galleristen tonar ner rabaldret – "Jag är estet, inte rasist"

Helen Korpak Konstkritiker

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Bokåret 2021 på Bokström

Mer läsning