Växthusgaser, torvåkrar och beskogning

Bild: Wilfred Hildonen

Anders Norrback efterlyser i HBL 30.8 forskningsbaserade ekonomiska analyser över totala kostnader och fokus på vem som vinner respektive förlorar vid olika val i samband med en klimatomställning inom jordbruket. På ett allmänt plan har reduceringen av utsläpp av växthusgaser från jord- och skogsbruk samt assimileringen av koldioxid (CO2) från de areella näringarna (alltså jord- och skogsbruk) behandlats på insändarplats av Henrik Andberg 25.8 och Dan Björkqvist 25.8.

Andberg konstaterar att jord- och skogsbruket är de enda näringarna som i betydande grad upptar CO2 från atmosfären. Kolsänkan i trädbestånden inom skogsbruket inventerades år 2019 och den årliga tillväxten i trädens kolsänka uppskattades då till ca 25 miljoner ton CO2-ekvivalenter. Hela markanvändningssektorns årliga nettokolsänka uppskattades í sammanhanget till ca 17 miljoner ton CO2-ekvivalenter (detta är inga exakta uppskattningar men visar storleksordningen; olika modeller ger olika resultat). Jordbrukets totalutsläpp marksektorn medräknad är dock i samma storleksklass och har uppskattats till ca 16 miljoner ton CO2-ekvivalenter.

En annan del av kolsänkan binds i marken. Problematiska är vissa organogena jordarter, till exempel torvjordar. De är jordarter som har bildats av organiska rester, alltså rester av levande material som växter. Under hundratals år har torvjordarna ansamlat betydande mängder kol. Torvjordarna avger efter dikning (vilken sänker vattennivån) och uppodling dikväveoxid (lustgas, N2O) som är en kraftigare växthusgas än CO2.

Enligt vissa uppskattningar står ca hälften av totalutsläppen från jordbruket av utsläpp från jordbruksmarken, speciellt torvmarkerna, som står för 10 procent av åkerarealen. Då man röjer skog på torvmarker till åker kan stora utsläpp uppstå. Hur kan man åtgärda dessa utsläpp? Det finns olika alternativ.

En stor årlig reducering av växthusutsläppen (1,27 milj. ton CO2-ekvivalenter/år) kunde enligt forskningsprofessorn Heikki Lehtonen vid Naturresursinstitutet Luke erhållas så att man inte röjer skog, varken till ny åker eller till mark för byggändamål (vilket dock begränsar den privata äganderätten). Ett annat reduceringssätt som undersökts är frivillig beskogning, för vilket staten betalar en beskogningspremie vars storlek varierar beroende på region.

Fokus har på senare tid lagts på regenerativt jordbruk men i sammanhanget lyser de företagsekonomiska beräkningarna tills vidare med sin frånvaro. I det färska utkastet till Finlands nationella strategi för den gemensamma jordbrukspolitiken som nu är på remiss har åtgärder föreslagits som skulle minska utsläppen av växthusgaser med ca 0,9 miljoner ton CO2-ekvivalenter/år (en minskning om 5,5 procent).

Nu till Norrbacks fråga. Lantbruksekonomen Henrik Wejberg har i sin magisteravhandling undersökt om beskogningen av torvåkrar kan vara ett samhällsekonomiskt effektivt instrument för att reducera utsläppen av växthusgaser från torvmarker. Ett kort svar är ja.

Med antagande om vinstmaximering hos markägaren visar Wejberg att den samhälleliga nettonyttan av minskade utsläpp av växthusgaser från torvåkrarna är större än den diskonterade nettonyttan av beskogningspremien, som i studien varierade mellan 3 200 euro/ha och 8 600 euro/ha. Om markägaren frivilligt beskogar sin torvåker i hopp om beskogningspremier, kommer samhället att vinna på att betala en beskogningspremie.

Den samhälleliga nyttan beräknar Wejberg utifrån en prisnivå på 25 euro per ton CO2-ekvivalent, vilket motsvarar priset på CO2-utsläppsrätter våren 2020. Priset har sedan dess fördubblats och är 2021 på ca 50 euro per ton CO2-ekvivalent, vilket gör att nettonyttan är betydligt större i dag. Den största nyttan av beskogning erhålls i östra Finland (sydost, Kajanaland och södra Savolax) och den minsta i västra Finland (Sydösterbotten, Österbotten).

Wejbergs avhandling visar att en frivillig beskogning av torvåkrar i syfte att reducera utsläppen av växthusgaser kan och bör diskuteras betydligt mer.

En ökad användning av långvariga trävaruprodukter inom byggande i stället för till exempel betong kunde också vara ett effektivt sätt att öka skogens CO2-sänka.

John Sumelius Professor i lantbruksekonomi, Helsingfors universitet

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Närvårdare Pia Lemberg studerar vidare på läroavtal: ”Vård i livets slutskede ligger nära mitt hjärta”

Mer läsning