Västvärlden mot ottomanska imperiet

Bild: Adem Altan

För ett tiotal år sedan upptäcktes väldiga gasfyndigheter i östra Medelhavet. Uråldriga gränskonflikter har på nytt blossat upp. Turkiska fartyg letar nu gas i grekiskt territorialvatten och Frankrikes president Emmanuel Macron anklagar Turkiet för olaglig aktivitet. Den turkiske statschefen Recep Tayyip Erdoğan hotar Macron med allvarliga påföljder om han ”söker gräl” med Turkiet.

I början av september meddelade Turkiet att gasletningen sydost om den grekiska ön Kastellorizo fortsätter. Enligt Grekland hotar den EU:s östra gräns och den regionala säkerheten. EU kallar den turkiska gasletningen för illegal aktivitet. Konflikten blossade upp redan i november i fjol när den turkiske presidenten Recep Tayyip Erdoğan slöt ett avtal med Libyens omtvistade regering under Fayez al Sarraj i Tripoli. Turkiet har, i strid med FN:s embargo, levererat både manskap, militärmateriel och syriska islamistiska milismän i stora mängder till Sarraj, som tack vare det har lyckats avlägsna sin konkurrent, marskalk Khalifa Haftar från västra Libyen. I gengäld garanterar avtalet att Turkiet får tillgång till de stora gasfälten i östra Medelhavet. Gränserna för den turkiska kontinentalplatån utvidgas starkt enligt avtalet, på bekostnad av Grekland, Cypern och Malta. Grekland beslöt då för sin del sluta ett liknande avtal med Egypten.

Konkurrenten om makten i Libyen, marskalk Haftar, får understöd av Egypten, Arabemiraten, Ryssland, och mer försiktigt, av Frankrike. Den egyptiske presidenten marskalk Abd al-Fattah al-Sisi hotar sända sin armé till Libyen för att förhindra en total seger för dem han kallar "ottomanerna".

Frankrike stöder Grekland och sände i somras fartyg och stridsflyg till området. Den grekiske premiärministern Kyriakos Mitsotakis tillkännagav samtidigt omfattande inköp av vapen, bland annat 18 franska Rafale stridsplan.

Konflikten är mycket allvarlig också ur EU:s synvinkel. Sju sydliga EU-länder, MED7 (Frankrike, Spanien, Portugal, Italien, Grekland, Cypern och Malta) höll den 10 september på Korsika ett möte om den turkiska aktiviteten. De stöder enhälligt Grekland. Men frågan oroar hela EU och behandlas vid EU-rådets extra möte den 24 och 25 september. Erdoğans manövrer gäller inte bara ekonomi, utan geopolitiskt inflytande. Ända sedan Berlinmurens fall har Erdoğan strävat efter utvidgat inflytande på det forna ottomanska imperiets område. Det är en del av hans hårt nationalistiska och militärt aktiva politik, som går ut på att förändra maktbalansen i området.

Den turkiska armén opererar i norra Syrien och Irak och inte minst i inbördeskrigets Libyen, där den har lyckats förändra läget till förmån för regeringen i Tripoli. I början av juni i år inträffade en sammanstötning mellan ett franskt krigsfartyg och ett turkiskt fartyg som transporterade vapen till Libyen, trots förbud av Nato. Den 10 augusti blev krisen akut då Turkiet stationerade forskningsfartyget Oruç Reis och två andra fartyg vid gasfälten söder om den grekiska ön Kastellorizo. Ön ligger på bara ett tuppfjäts avstånd, tre kilometer, från den turkiska kusten, men 550 kilometer från det grekiska fastlandet. Provborrningarna på gasfälten där pågick till den 12 september. Frankrike kritiserar turkisk "äventyrlighet, unilateralism och förakt för allianser". Också Turkiet är ju medlemsland i Nato. Men inte heller Frankrike har helt klara papper, eftersom man stöder kuppmakaren Haftar i Libyen, i likhet med Arabemiraten och Egypten. Dessa är viktiga klienter för den franska vapenindustrin.

Oenigheten om de turkiska och grekiska territorialvattnen går decennier tillbaka i tiden. År 1996 stod man på gränsen till krig i en tvist om två obebodda öar. Grekland säger sig enligt internationella regler ha rätt till tolv sjömil territorialvatten, mot sex sjömil i dag. Det bestrids av Turkiet, som inte har undertecknat FN-konventionen om territorialvatten.

Den verkligt stora tvistefrågan mellan Turkiet och Grekland gäller sedan ett halvsekel tillbaka Cypern, där den norra delen, hälften av hela ön, sedan 1974 ockuperas av den turkiska armén. Bara tjugo procent av befolkningen var turkisk, men har nu utökats med turkiska invandrare. Den turkcypriotiska staten erkänns som sådan endast av Turkiet. Erdoğan anser ändå att den ger honom rätt att undersöka de cypriotiska territorialvattnen utan särskilt tillstånd.

Den turkiska brutaliteten lönade sig på Cypern skriver den franske historikern och politologen Yves Montenay. Gränsdragningen mellan Turkiet och Grekland som ger grekerna rätten till alla öar med tillhörande territorialvatten, bestämdes efter kriget 1922 i fredsfördraget i Lausanne. De utgör en liten kompensation för de mångtusenåriga ursprungligen grekiska städer (Istanbul = Konstantinopel/Bysans, Izmir = Smyrna/Mýrrha, och så vidare) som alla blev turkiska, påpekar Montenay i webbtidskriften Contrepoints.

Den Europeiska unionen lät sig till en början föras bakom ljuset av Erdoğan och hans "demokratiska islamism". Nu tillämpar han ett politiskt islam, han är anhängare av det Muslimska brödraskapet. När den 1 500 år gamla, ursprungligen kristna, basilikan Hagia Sofia nyligen igen gjordes om till moské, är det ett typiskt exempel på Erdoğans nya politik.

Atatürkparentesen, den som skulle göra Turkiet europeiskt, är nu avslutad, skriver Montenay. Erdoğan har återgått till principen "förnedrat ottomanskt imperium" mot västerländsk fientlighet. Stödet för honom på hemmaplan har minskat kraftigt i takt med ekonomiska svårigheter. Hundratals meningsmotståndare har fängslats. Den kanske nyvunna nationella stoltheten kan knappast mera garantera honom seger vid nästa presidentval, 2024.

Gunn Gestrin Frilansjournalist som är specialiserad på Frankrike

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Axxell tänker som morgondagens jordbrukare – satsar på samarbete

Mer läsning