Vaskolas flirt med virtuell verklighet är inget billigt trick

Inverterat. Tecknat porträtt på målad duk ur Miikka Vaskolas serie Oneself as Another. Foto: Jussi TiainenBild: Jussi Tiainen

Miikka Vaskolas porträtt ser ut som negativ: vita pupiller, svarta ögonvitor. Med sin smarttelefon kan man fotografera bilderna och invertera färgerna – fram träder verkligt starka porträtt. Detta är inget billigt trick, skriver Hele Korpak.

Miikka Vaskola: Beyond.

Helsinki Contemporary, Bulevarden 10.

Till den 4.3.

Miikka Vaskola har valt det vid första anblicken anspråkslösa Beyond som namn för sin pågående separatutställning på Helsinki Contemporary, och påbjuder därmed besökaren att stanna upp och reflektera över ordet.

Beyond, bortom. Inget dramatiskt eller stort ord, men med en eufemistisk innebörd som ofta refererar till döden. Därmed ett ord med en inneboende melankoli, med en vag närvaro av tidens gång. Bortom: dit människan inte kan nå.

En mindre esoterisk analys av namnet är att ta det som en kommentar till Vaskolas målningar. Bortom tavlornas yta och de synliga skikten av färg. En räckvidd, ett djup. Vaskola ger skäl för namnet: poetiskt och stillsamt utforskar han det abstrakta greppets mer meditativa sidor, och varvar det med porträtt som existerar såväl i tavlan som utanför den. Snömos? Nej, utan faktiskt ett försök till en konkret beskrivning av målningarna i serien Oneself as Another.

Ta fram smarttelefonen

Porträttserien består uteslutande av ansikten ritade som negativ: ögonvitorna är svarta, pupillerna glöder vita. Människomotiven är utförda på dukar i varierande storlek som smyckats i diverse färgtoner och mönster, men serien är ändå otroligt enhetlig. Detta beror främst på att samtliga verk efterliknar gamla porträttfotografier. Vi har alla sett ateljébilderna monterade på styv kartong i antikaffärer och på loppmarknader: de tycks vara identiska trots att de avbildar individer. Samma öde möter Vaskolas inverterade traditionella porträtt, speciellt eftersom det är förvånansvärt svårt för hjärnan att se bortom de omvända färgerna. Ansikten utan liv.

Detta är dock ett medvetet val. De lite intetsägande porträtten på väggarna är bara en första dimension i Vaskolas verk. Konceptet, inverteringen, utgör en osynlig dimension i målningen, men i vår teknologiska era kan det osynliga lätt göras synligt. Genom att ändra en inställning på sin smarttelefon kan man fotografera målningarna med omvända färger, och plötsligt har man en egen digital fil av vad som kunde kallas den "egentliga" bilden. Enkelt, men det väcker ändå en barnslig förtjusning. Det är lite som att kunna prova scifi-drömmarnas röntgenglasögon.

Det vore lätt att avfärda Vaskolas flirt med virtuell verklighet som ett billigt trick. Orsaken till att det fungerar så bra är dock ändå inte den plojiga aspekten, utan det faktum att porträtten som framträder på telefonskärmen verkligen är starka. Det som i negativ såg ut som ett vekt ansikte tecknat utan större virtuositet är i inverterad form en ytterst levande individ. Vaskola har lagt allt krut på blickarna. De berör.

Som en roman

Trots att porträtten står för den roliga och intressanta wow-effekten i Beyond är Vaskolas abstrakta verk livsviktiga för helheten. De abstrakta målningarna ger Vaskolas porträtt ett eget landskap och en kontext, och berättigar dem i en värld där otaliga konstnärer redan förlitar sig på svartvitt arkivmaterial. Vad vore idén med att måla bilder som precis ser ut som gamla foton ifall inte konstnären bidrog med något eget?

Med hjälp av bläck som vackert spridit sig över taveldukarna skapar Vaskola rörelse och riktning i de abstrakta verken. Färgerna är dämpade men speciella. Mycket grönt, en del oxiderade färger. De abstrakta verkens dimensioner är enorma, men det känns inte som ett självändamål. Vaskolas skickligt valda och blandade färger böljar över ytan. Storleken känns som en självklarhet och inte som en anspråksfull anspelning på lyx, som så ofta är fallet med jätteverk.

Det är något i akten av att betrakta Vaskolas målningar som är lik upplevelsen att läsa en roman i vilken språket och berättelsen har flyt. Blicken som vilar på en tvådimensionell yta men som oavbrutet ändå rör sig från en bokstav eller detalj till en annan. Det är lugnande, men aldrig tråkigt.

Helen Korpak Konstkritiker

Så lyckas du vid köp av däck

Här är Euromasters tipslista med fem punkter. 15.10.2018 - 10.18