Väsensskilt men fungerande

Bekant. Louise Langrée och RSO presenterade en angelägen tolkning av Schumanns fyra.Bild: AJ Waltz

RSO:s gästande franska maestro tycktes ha en klar idé om hur han ville forma det musikaliska materialet.

Radions symfoniorkester i Musikhuset 1.4. Dirigent: Louis Langrée. Solist: Steven Osborne, piano. Webern, Sjostakovitj, Schumann.

Radions symfoniorkesters fredagsprogram var ett praktexempel på en till synes ogenomtänkt programplanering, där kvällens tonsättare och verk inte har något som helst med varandra att göra men helheten ändå visar sig fungera helt enkelt för att det handlar om bra musik.

Anton Weberns opus 1, Passacaglia för orkester från skarven mellan ultrasenromantik och gryende expressionism, Sjostakovitjs snudd på oförskämt uppsluppna andra pianokonsert och Schumanns fullblodsromantiska fjärde symfoni är väsensskilda så det förslår, men repellerade ändå inte varandra.

Det är de facto bra länge sedan jag hört vare sig Webernpassacaglian eller Sjostakovitjkonserten i levande livet. I den första kunde man bland annat låta sig fascineras av tjugofemåringens häpnadsväckande drivna orkesterbehandling och fantisera om hur det hade gått om han inte råkat träffa Schönberg.

Angelägen emotionalitet

I Sjostakovitjkonserten kunde man åter njuta i fulla drag av Steven Osbornes sagolikt alerta och schvungfulla spel i de gåpåaraktiga yttersatserna samt den läckert blommande lyrismen i andantets vördsamma bugningar i riktning chopinsk nocturne.

Andra konserten spelas inte tillnärmelsevis lika ofta som den populära ettan men är inte ett dugg sämre för det, snarare tvärtom. I de från Oscar Petersons repertoar hämtade extranumren visade Osborne sig dessutom vara en hejare på pianojazz av det mer fingerfärdiga slaget.

Schumanns fyra är däremot hans sannolikt oftast framförda symfoni och även om det vore skoj att någon gång få höra den i originalversionen – med ordningsnumret 2 – presenterade franska maestron Louis Langrée och hans hängivet satsande RSO-musiker en emotionellt angelägen tolkning av den så bekanta musiken.

Eventuellt kunde stråkensemblen ha bantats ned ytterligare en smula, men balansen var tillfredsställande även nu och Langrée tycktes, liksom i kvällens övriga repertoar, ha en klar idé om hur han vill forma det musikaliska materialet och därtill medel att förverkliga den i praktiken.

Mats Liljeroos Musikkritiker

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33