Vårvindar friska leka och viska

I förgrunden. Solisten Karita Mattila och dirigenten Olari Elts, var förgrundsgestalterna på Avantikonserten i Musikhuset på lördagen. Bild: Heikki Tuuli

Uruppförande av Lauri Kilpiös orkesterdiptyk Symfonisk bild, avslöjade en gediget avfattad och flott klingande helhet, skriver Mats Liljeroos.

Avanti

Dirigent: Olari Elts. Solist: Karita Mattila, sopran. Cage, Kilpiö, Duparc, Sibelius, Schumann.

I Musikhuset 27.5.

Sällan har väl Avanti! varit så rumsrent som vid årets Pro Musica-sponsorerade vårkonsert. Inga egentliga upptåg inom räckhåll och hade det inte varit för öppningsstycket, John Cages ikoniska tresatsiga pianoverk 4,33 – som nu hördes i kongenialt orkesterarrangemang – hade man kunnat missta evenemanget för vilken normal HSO- eller RSO-konsert som helst.

Så även beträffande kvällens uruppförande, Lauri Kilpiös smått kuriöst benämnda orkesterdiptyk Symfonisk bild, som visade sig vara en utomordentligt gediget avfattad och flott klingande helhet, där egentligen enbart en rörlig final hade krävts för att benämna det rätt och slätt symfoni. Men visst fungerade det dryga kvarttimmen långa stycket bra även så här med en bredare upplagd, dramatiskt formulerad första del och en kort, mer statiskt avklarnad andra del.

Några onödigt spektakulära slagverksinsatser kändes kanske aningen påklistrade, men i övrigt orkestrerar Kilpiö rasande skickligt och även om avsaknaden av egentliga melodier nog var en lätt black om foten satt alla de övriga parametrarna som gjutna inom ramen för ett stundtals nog så suggestivt stämningsskapande, visuellt doftande tonspråk, som för undertecknad osökt förde tanken till spänningsfilmens värld.

På mammas gata

Ur publiksynpunkt är det solklart smart att anlita en solist av Karita Mattilas magnitud och inte fanns det mycket att klaga på ur konstnärlig synpunkt heller. Fransk musik i allmänhet och den läckert sparsmakade Henri Duparc i synnerhet är kanske inte det allra första man associerar Mattila med, men visst gjorde hon de tre sångerna med en finess och ett uttal som trots allt inte lämnade mycket övrigt kvar att önska.

I Sibelius var den språkbegåvade Mattila dock på sin mammas gata på ett rätt så oemotståndligt sätt och om Flickan kom ifrån sin älsklings möte och Våren flyktar hastigt gjordes nog så charmigt spontant var det ändå i den superexpressiva Rydbergtonsättningen På verandan vid havet som hon kom åt att visa sin verkliga uttrycksmässiga lejonklo.

Olari Elts, som lyckades helt acceptabelt med att hålla jämna tolkningsmässiga steg med Mattila, fick i Schumanns avslutande Vårsymfoni, nr 1 i B-dur, chansen att bränna på för allt vad tygen höll och den chansen missade han sannerligen inte.

Den som föredrar ett korrekt musicerande där allt sitter på sin exakta plats hade inget här att hämta, men den som har överseende med sporadiska skönhetsfläckar – som förekom överraskande ymnigt framför allt i finalen – och med att allt inte nödvändigtvis är optimalt synkroniserat, kunde gotta sig åt ett mäkta vitalt och atletiskt spel. Föhnvinden fyllde Musikhussalen och värmde allas våra hjärtan.

Mats Liljeroos Musikkritiker

Trädgårdsstaden har kvar sin charm

På 1950-talet gjorde den moderna trädgårdsstaden Hagalund finländsk stadsplanering världsberömd. I dag är det både gammalt och nytt boende som får bostadsköpare att vända sina blickar hitåt. 3.9.2019 - 09.17

Mer läsning