Vårt skyhöga tempo gör oss inte bättre, utan slarvigare

"Bara den senaste veckan har jag i en fackbok stött på ett antal hänvisningar till artiklar ur den för mig okända finlandssvenska dagstidningen Vasbaldet."

En kväll i fjol satt jag i köket på det internationella författarcentret i Visby och diskuterade branschfrågor med en rad kolleger. En äldre tysk översättare med tjogtals med tunga översättningar från engelska bakom sig suckade över den ständigt ökande arbetstakten. Och han var inte den enda.

– Förr i tiden, sa han längtansfullt, hade man i regel god tid på sig att först läsa ut boken, sedan bestämma sig om man ville ta emot uppdraget eller inte – och framför allt gott om tid att göra själva jobbet.

En rundfrågning bland halvdussinet europeiska översättare kring bordet gav samma resultat: nästan alla vittnade om att de inte längre hade tid att bekanta sig med boken i förväg, utan var tvungna att börja jobba med en gång för att alls hinna leverera. De flesta upplevde också att den ökade tidspressen hade en negativ inverkan på kvaliteten på deras arbete.

Efteråt slog det mig att ett växande antal av de projekt jag varit involverad i på senare år – både som författare och översättare – varit vidhäftade med diverse problem som oftast kunnat kopplas till bristfällig framförhållning på grund av tidspress. Själv har jag också missat enstaka deadliner – och förlorat nattsömnen på kuppen.

"Vi trodde att vi sparade tid, i stället har vi skruvat upp hastigheten på livets grottekvarn till det tiodubbla och gjort livet mer ängsligt och spänt", skriver Yuval Harari i Sapiens. Owe Wikström uttryckte det ännu kärnfullare i sin Långsamhetens lov (2001) när han konstaterade att accelerationen skapar en kulturell erosion som vi kanske inte inser vidden av förrän långt senare.

I dag, snart tjugo år senare, är den redan påtaglig.

Ta nu detta med korrekturläsning, till exempel.

Det är möjligt att jag har en alltför idealiserad bild av det förflutna men mitt intryck är att böcker för tjugo år sedan hade färre tryck- och slarvfel än i dag. På sistone har jag däremot ramlat över sådana allt oftare – trots att både författare och förlag borde vara medvetna om hur snabbt trovärdigheten naggas i kanterna om läsaren redan på bokens första sidor stöter på felstavade ord som "tillfredställd", "följdaktligen" eller "priviligierad".

Bara den senaste veckan har jag i en fackbok stött på ett antal hänvisningar till artiklar ur den för mig okända finlandssvenska dagstidningen Vasbaldet. Och i en guidebok jag bläddrade i några dar senare, utgiven av en av de större aktörerna på marknaden, dök plötsligt långa stycken ur den engelska originaltexten upp i den svenska översättningen.

Samtidigt vet alla som nån gång jobbat med text att det vilar något gåtfullt över korrekturläsningens praxis. Kort sagt: man kan göra sitt bästa – och ändå går något åt pipan.

I somras översatte jag höstens storsäljare, Kari Hotakainens bok om Kimi Räikkönen. Tidtabellen var snäv, till och med snävare än normalt, och möjligheten till koncentrerad korrekturläsning var begränsad.

Ändå lusläste jag det tryckfärdiga manuset på skärm i sommarhettan minst ett halvdussin gånger. Jag trodde mig följaktligen ha stenkoll. Men när boken kom från tryckeriet kunde man ändå på näst sista sidan läsa att Charlie Watts är basist i Rolling Stones.

I såna fall brukar jag trösta mig med historien om kollegan som i sin ägo lär ha en Edith Södergran-upplaga där en bångstyrig j-bokstav hamnat på villovägar och slutet på en av de berömda dikterna lyder: "Du sökte en kvinna/och fann en säl –/du är besviken."

Vid jämförelse med såna tabbar bleknar lyckligtvis de flesta av ens egna fadäser.

Mårten Westö författare

Yrkesexamen från Prakticum öppnar många dörrar

Studier vid Yrkesinstitutet Prakticum ger nycklar till arbetslivet. Samtidigt kan det också vara en smidig inkörsport till fortsatta studier vid en yrkeshögskola. 4.12.2019 - 00.00

Mer läsning