Vårt levande inbördeskrig och konsten att minnas på ett ansvarsfullt sätt

Bild: Tintin Rosvik

Under 2018 kommer det att talas mycket om vikten av att minnas ett krig som väldigt få kan ha glömt. Men vad för sorts hågkomst skall det handla om? frågar filosofen och historikern Jonas Ahlskog i sin essä.

"En knäpp på arbetarklassens näsa" hade den varit, Lotta Svärd-statyn som skulle placeras på Forssas torg. Den socialdemokratiska politikern Minna Lintonen motiverade för Yle sin åsikt med att Forssas historia inte på något sätt är sådan att där finns plats för en till skyddskårerna försvuren organisations staty.

Arbetarstaden Forssas födelse är sammanknuten med textilindustrins framväxt vid förra sekelskiftet, och stödet för arbetarrörelsen har alltid varit förhållandevis högt. Forssa är staden där socialdemokraterna antog sitt kända program 1903 och kontrollerades av röda under inbördeskriget – senare inrättades här ett fångläger och över 200 röda dömdes till arkebusering.

Mot denna arbetarhistoria ställde initiativtagarna bakom Lotta Svärd-statyn andra sanningar om stadens förflutna. Efter inbördeskriget var lottorna mycket verksamma kring torget med krigssjukhus, kaféer och restauranger. Torgets nuvarande teaterbyggnad är också delvis finansierad av lottorna. Den 18 december 2017 drog ändå arbetarnas förflutna det längre strået – Forssas stadsstyrelse röstade otvetydigt ner begäran om lov till en (privatfinansierad) Lotta Svärd-staty.

* * *

För ganska exakt 100 år sedan, natten till den 28 januari, startade Finlands inbördeskrig. Det skördade ungefär 37 000 människoliv – och splittrade med närhetens brutalitet vänskapsförbindelser, familjer, arbetsgemenskaper, politiska partier och föreningar. Årtiondena efter inbördeskriget tilläts officiellt enbart den vita sidans minneshandlingar, men sedan 1960-talet har inbördeskriget bearbetats som ett gemensamt nationellt trauma. Under 1960-talet intervjuades tusentals finländare från bägge sidor av konflikten om sina krigserfarenheter, och strävan efter gemensam försoning fick offentlig sanktionering 1967 då president Urho Kekkonen lade en krans vid de rödas grav i samband med firandet av Finlands 50-årsjubileum.

De senaste femtio åren har inbördeskriget, i hård konkurrens med krigen mot Sovjetunionen, varit en av de mest närvarande historiska händelserna både i populära och vetenskapliga sammanhang. Inbördeskrigets erfarenheter behandlas i hyllkilometer av skönlitteratur, teaterpjäser, bildkonst, dansföreställningar, professionell historieforskning och dokumentärer i radio och tv. Minnesmärken och gravmonument har upprättats med ungefär jämn fördelning på röda och vita sedan 1960-talet. Dessa är numera över 500 till antalet och återfinns i så gott som alla kommuner runtom i landet. Statsrådet startade 1998 projektet Krigsdöda i Finland med målet att ge namn åt alla som dött i inbördeskriget. Fyra år senare öppnades en fritt tillgänglig databas på nätet som innehåller uppgifter om mer än 35 000 krigsdöda.

* * *

Under 2018 kommer det att talas mycket om vikten av att minnas ett krig som väldigt få kan ha glömt. Det väcker onekligen frågan: vad för sorts hågkomst skall det handla om? Vi använder ju oftast uttrycket "att minnas" i frånvaron av minnets objekt, som när jag försöker minnas var jag lagt mina nycklar, men inbördeskriget kan kallas frånvarande bara om vi avser det triviala faktum att kriget, som alla andra historiska händelser, inte längre utspelar sig. Som debatten om Forssas Lotta Svärd-staty och hela minneskulturen vittnar om, är inbördeskriget i allra högsta grad ett levande förflutet – en historia insprängd i vår samtid genom allt från släktingars vittnesmål till skolundervisningen och populärkulturen.

Att känna till, berätta och erkänna vårt förflutna får en given betydelse som motkraft till makten som förtiger. Faktum är också att inbördeskrigets brutala händelser har varit föremål för olika former av förtigande: rödas erfarenheter tystades i den enade nationens namn, kvinnors erfarenheter försvann i skuggan av den patriarkala ordningen, minoriteters erfarenheter bleknade för tolkningar som tjänade majoritetens intressen och så vidare.

Det är som motkraft till dylika förtiganden som själva handlingen att minnas – genom att känna till, berätta och erkänna – kan ha en central etisk roll i förhållandet till vårt gemensamma förflutna. Genom erkännandet av erfarenheternas mångfald omskapar vi den idealiserade bild av vårt förflutna, såsom den bilden formats av maktförhållanden både i det förflutna och bland efterlevande.

* * *

Förtiganden om vårt förflutna kommer att finnas så länge maktförhållanden över huvud taget existerar. Att så är fallet innebär däremot inte att förtigandets föremål eller form skulle vara konstanta: det vore väldigt missvisande att i dag påstå att inbördeskriget fortfarande förtigs på det officiella planet. Förhållandet är snarare det motsatta: att utforska varje sista skrymsle av inbördeskrigets erfarenheter uppmuntras genom både statlig och privat finansiering till vetenskap och konst – en finansiering som kan vara betydligt svårare att få för mindre populära teman.

Men hur skall vi förstå våra försök att berätta sanningar om inbördeskriget om berättandet inte längre har ett officiellt tigande att ta spjärn mot? Risken är stor att berättandet då utnyttjas för att tjäna våra egna kollektiva identifikationer – som då fascister vill lyfta fram påstått förtigna berättelser om den vita sidans erfarenheter eller då en kommunistisk rörelse berättar sanningar om inbördeskriget för att inpiska hat mot "fiendens arvtagare" i samtidens borgerskap. Att berätta sanningar om historiska händelser leder inte automatiskt till att vi bearbetar och lär oss av det förflutna genom kritisk granskning. Sanningen om inbördeskriget är, som Väinö Linna skrev, varken röd eller vit utan mänsklig, och därför gör den ont. Det är svårt att berätta den här mänskliga sanningen eftersom den kräver att vi granskar våra egna identifikationer, vilket vi ofta varken kan eller vill göra.

* * *

Att berätta sanningar om mångfalden av förflutna erfarenheter är inte heller tillräckligt för att ta itu med ett gemensamt, traumatiskt förflutet. Vad som behövs är också en granskning av hur det förflutna fortfarande lever i oss och formar vår förståelse av oss själva och andra.

För att tala med den brittiska filosofen Michael Oakeshott (1901-1990), behöver vi granska inbördeskriget som en väsentlig del av vårt praktiska förflutna. Med "praktiskt förflutet" vill Oakeshott uppmärksamma att vårt förflutna inte enbart är något som vi lär oss från historieböckerna, utan snarare en väsentlig del av den atmosfär som omger varje handlande människas liv.

För att åskådliggöra sitt begrepp berättar Oakeshott i boken On History and Other Essays (1983) en anekdot från sin egen barndom. När han var ute på tunga skogspromenader med sin far brukade ibland den unge Oakeshott bli trött, släpa efter och kanske sätta sig för att vila i gräset. Vid sådana tillfällen brukade hans far sporra honom genom att mer eller mindre seriöst hänvisa till förflutna exempel. "Inte är det väl så där som trojanerna skulle göra?", kunde Oakeshotts pappa säga.

I det här sammanhanget är trojanerna, som Oakeshott skriver "inte ett länge utdött folk vars liv, handlingar och öden enbart kunde återskapas genom en kritisk undersökning av källorna – nej, trojanerna var för oss levande och bekanta exempel för mod och oräddhet."

I Oakeshotts vokabulär tillhörde trojanerna ett praktiskt förflutet. Trojanerna var delar av den samling symboliska förflutna personer, handlingar, yttranden, situationer och artefakter som Oakeshott ansåg vara "en oskiljbar del av varje artikulation av ett civiliserat liv."

Vårt praktiska förflutna är med andra ord den historia som redan sitter oss alla i skinnet. Samtidigt är Oakeshotts begrepp användbart för att uppmärksamma att våra beröringspunkter med det förflutna ofta inte är resultatet av historisk forskning. Ett praktiskt förflutet avser ett förflutet som inte har värde för sin egen skull, utan enbart i relation till oss själva och våra egna aktiviteter. Med andra ord: ett praktiskt förflutet är, precis som termen själv avslöjar, ett förflutet som formar oss och används för att berättiga våra egna handlingar och tankesätt i nuet.

* * *

Begreppet praktiskt förflutet kan användas för att förstå varför konst och vetenskap om inbördeskriget alltjämt väcker starka känslor, trots att det inte längre finns levande människor med verkliga minnen av kriget. Inbördeskriget upprör oss eftersom våra beröringspunkter inte enbart är historiska – som de vanligen är med till exempel 1808-1809 års krig – utan väsentligen praktisk: inbördeskrigets erfarenheter utgör fortfarande en avgörande del av den kollektiva symboliska förflutenhet av identifikationer som formar vårt eget tänkande och handlande.

Något som hänt för hundra år sedan kan därför beröra oss på vad vi upplever som en mycket djup nivå. Det är genom verkningarna av vårt praktiska förflutna som Forssas arbetarklass nästan fick en knäpp på näsan av skyddskåristerna hundra år senare. Och samma praktiska förflutna ligger bakom känslan av förnärmelse någon kan få då lottornas erfarenheter får vika för arbetarnas erfarenheter några decennier tidigare. Dessa processer ligger samtidigt både dolda för oss och i öppen dager, som alla frågor om självförståelse. Nästan ingen förvånas därför av det faktum att Lotta Svärd-statyn i Forssa väckt häftiga diskussioner på sociala medier.

* * *

För att minnas 1918 på ett ansvarsfullt sätt är vi tvungna att granska oss själva i samma rörelse som vi granskar en förfluten verklighet. Vårt praktiska förflutna ingår redan i nuet, vare sig vi är medvetna om det eller inte, så det finns ingen tidlös tabula rasa på vilken vi kan gestalta den nakna redogörelsen av inbördeskrigets erfarenheter. Bilden vi tecknar av kriget målas så att säga på en solkig tavelduk, och det är bara den som också granskar dukens solkighet som har chansen att ge objektet som avtecknas rättvisa.

I praktiken innebär det här att sanningarna om inbördeskriget alltid måste berättas självkritiskt – annars kan vi inte undvika att forna kollektiva dikotomier återupprättas i samtidens dräkter. Minneshandlingarna över 1918 kommer med rätta att utgöras av berättelser och erkännanden av den brokiga och tragiska mångfald av erfarenheter som inbördeskriget innefattade. Men lika viktigt är att vi samtidigt håller ett granskande öga på vad berättandet och erkännandet gör med oss och för oss.

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33