Vårt eget England

Jag måste tillstå att min Englandsbild just nu är osammanhängande. När brexit blev ett faktum för ett år sedan var jag en aning förnärmad: De självgoda britterna tror sig fortfarande vara en stormakt och förnekar sin ödesgemenskap med Europa. Samtidigt försökte jag minnas att nästan hälften av väljarna sade ja till fortsatt EU-medlemskap.

I dag medger de flesta förnuftiga observatörer att folkomröstningen var ett fundamentalt misstag. Englands bästa tidningar, The Guardian och Financial Times, levererar salva efter salva mot dem som tror att förhandlingarna med EU kan bli en framgång. Theresa May går envist vidare och börjar allt mera påminna om Mrs Thatcher, trots den uppenbara valförlusten. Slutresultatet av brexitprocessen är skrivet i stjärnorna.

Även om det är svårt att föreställa sig hur den skall se ut, måste det bli en kompromiss av något slag. Storbritannien kan inte helt lösryckas från kontinenten. Om en ny gräns uppstår, finns landet kvar, inte minst på vår mentala och kulturella karta.

Varför uppfattas nationen England och statsbildningen Storbritannien fortfarande som en central aktör i världen, trots en svunnen imperietid? Som förklaring räcker inte kärnvapen, säte i FN:s säkerhetsråd och London som finanscentrum. Det finns en märklig och helt otidsenlig bild av Storbritannien som ger landet ett slags emotionell stormaktsstatus. Den gör att landet, oberoende av brexit, kommer att fortsätta att finnas kvar i vårt medvetande för överskådlig framtid.

Se på det brittiska kungahuset: En hel värld anser det vara "sitt kungahus", inte minst amerikanerna. Fortsätt med Oxford, Cambridge och London School of Economics, målet för världens ambitiösa studenter. Sedan kommer tv-serierna under de senaste trettio åren: Upstairs Downstairs, Downton Abbey, Hercule Poirot och många flera. Det engelska språket har blivit en exportvara av rang, brittiska lärare finns överallt och anglosaxisk litteratur läses över hela världen. I stället för att resa till kolonierna befolkar britterna det globala maskineriet.

Det märkliga är att den image av ett traditionsbundet, feodalt klassamhälle som engelskspråkig kulturexport förmedlar inte alls motsvarar verkligheten. Dagens nation är ett modernt, postindustriellt tjänstesamhälle med samma problem som det övriga Västeuropa; integration av invandrare, terror, nyfattigdom, hälsovårdsproblem, med mera.

London är ett finanscentrum och även om det kommer att naggas i kanterna av brexit förblir staden ett högkvarter för många internationella organisationer – själv sitter jag i styrelsen för tre sådana. Storbritannien kommer sannolikt att bestå, trots den skotska drömmen om självständighet. Med Skottland som medlem i Nordiska rådet skulle språket ha blivit engelska ...

Risken för att vi ser på England med kulturellt färgade och sentimentala glasögon är minst lika stor som att britterna överskattar sin roll i världen. Med en EU-fransman som förhandlare får de "perfida (trolösa) britterna" nog en hård match för att sona David Camerons misstag.

Pär Stenbäck är samhällsdebattör

Pär Stenbäck minister

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Black Friday 2020 – erbjudanden hos Preeco.fi

Mer läsning