Vart är EU på väg?

Det går inte heller att fortsätta med .

Alltsedan det överraskande resultatet av brexit-folkomröstningen i juni har EU letat efter ett sätt att hantera frågan. Klart är att den vägledande principen borde vara att göra det på ett sätt som förorsakar de minsta skadorna för både britter och EU. Svårigheten är att veta vad detta innebär. Därtill finns det också en opinion på EU-sidan att man borde göra utträdet så kostsamt och svårt för britterna som möjligt, inte som hämnd för att ha röstat fel, men för att förebygga att andra följer efter.

Britterna kommer inte att åberopa artikel 50 före nästa år, och efter det kan förhandlingarna dra ut i två år. Detta betyder att britterna kommer att ha tillräckligt med tid för att tänka över följderna av brexit och komma till en ny slutsats. Jag anser det viktigt att EU sköter processen på ett sätt som lämnar möjligheten öppen för britterna att ändra åsikt. Det är högst önskvärt både för EU och också för britterna att detta skulle ske.

För att detta kunde ske behövs ett Labour-parti som uppfattas som ett trovärdigt alternativ till de konservativa. Man kan tycka synd om Jeremy Corbyn för det sätt som han har demoniserats i de brittiska medierna, men det förefaller omöjligt för de flesta britter – också för labour-väljarna – att kunna se honom som en blivande statsminister. Mays konservativa sitter tryggt så länge oppositionen är splittrad och lider av bristfällig trovärdighet. Detta betyder dock inte att jag skulle önska se Tony Blair aktiv i den brittiska politiken igen, såsom han själv nyss har antytt.

Samtidigt måste EU också kunna övervinna den ökande euroskepticismen i de kvarstående EU-länderna. Det sker inte genom att ge eftergifter åt nationalism och populism. Unionen bör tvärtom ta itu med den helt oacceptabla politiken, som strider mot alla EU:s centrala värden om demokrati och mänskliga rättigheter, som bedrivs i Ungern och en del andra medlemsländer i dag.

Men det går inte heller att fortsätta med business as usual. Det elitstyrda sättet att utveckla och driva integrationen utan hänsyn till den bristande demokratiska legitimiteten kan inte fortsätta. För en lång tid framåt är det otänkbart att driva igenom nya förändringar i EU:s grundfördrag. Det finns en växande förståelse att harmoniseringsivern kan och bör ta också steg bakåt med mera respekt för subsidiaritetsprincipen i frågor som är oväsentliga för Unionens framtid och de inre marknadernas funktionsduglighet, även om en riktig förändring i denna riktning fortfarande låter vänta på sig.

Samtidigt behövs det nya åtgärder i sådana frågor där endast en starkare insats på den europeiska nivån kan ge resultat. Jag förväntar mig till exempel att den sociala dimensionen förstärks med åtgärder för att påverka den utveckling som har lett till en oerhörd ökning av inkomst- och förmögenhetsskillnader också i Europa.

EU behöver också en mycket starkare gemensam utrikes- och säkerhetspolitik. De förslag som Frankrike och Tyskland har gjort för att utveckla det gemensamma europeiska försvaret bör välkomnas. Det är inte fråga om en europeisk armé, men Unionen behöver kraftigare instrument för krishantering och för att vid behov kunna agera utan USA:s och Natos godkännande. Om det finns en fördel i brexit är det utrymmet det ger för EU att kunna fördjupa och effektivisera sitt försvarssamarbete.

Erkki Tuomioja riksdagsledamot (SDP), medlem i utrikesutskottet och tidigare utrikesminister

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33