Varmt och inkluderande pangsångsslut

Stjärnglans. Monica Groop var solist på sångfesten. Bild: Kimmo Stjärnstedt

Programmet balanserade perfekt mellan lättsamt och djuplodande, populärt och konstfärdigt, klassiskt och nydanande på Pangsångfesten i Esbo.

Pangsångfestens avslutningskonsert i Tapiolasalen i Hagalund 12.2. Håkan Wikman, dirigent, Monica Groop, mezzosopran, Gustav Djupsjöbacka, piano, Pangkören & Pangbandet (Lotta Ahlbeck, violin, Martina Brunell, dragspel, Niklas Nyholm, gitarr, Olli Liljeström, bas, Jesper Eklund, slagverk, Amanda Henriksson, piano & musikalisk ledning), Riko Eklundh, konferencier.

Sångfesten som ordnades av Svenska pensionärsförbundet 2015 blev en sådan pangsuccé att det resulterade i en repris redan två år senare. Denna gång blev succén, liksom deltagarantalet, ännu större. Konstnärlige ledaren Håkan Wikman hade sammanställt ett program som gick en nära nog perfekt balansgång mellan det lättsamma och djuplodande, populära och konstfärdiga, klassiska och nydanande och som utan att dagtinga med kvaliteten gav alla något att bita i.

Och man kom sannerligen inte helt lätt undan ute i bygderna. Inte mindre än två specialbeställda uruppföranden stod på agendan och även om såväl Mia Makaroff som Patrick Wingren tog nogsamt hänsyn till de för handen liggande resurserna kom man nog på många håll farligt nära den maximala ribbhöjden.

I Makaroffs och Hilkka Olkinuoras för söndagens gudstjänst skräddarsydda mässa Diligam te var det Pensionärskören Furorna och Silverkören Argentum som fick dra lasset, medan samtliga nitton körer – omkring femhundra sångare – var i elden vid eftermiddagens avslutningskonsert, där den stora cloun var Wingrens och Claes Anderssons Sånger om dig och mig.

Wingren hade funnit en fungerande balans mellan det melodiskt lättfattliga och gripbara och en mer innovativ approach till textkänsligt tonmåleri. Skirt lyriska stämningar växlade med harmoniskt utmanande passager och inte sällan bidrog för Wingren så karakteristiska jazzfärgningar med den extra behövliga, uttrycksmässiga kryddan.

Anderssons humana, humoristiska, melankoliska, stundtals milt ironiskt raljerande och, framför allt, hoppfulla texter om livets gång och det annalkande slutet genomsyras av levnadsvisdom och har i den wingrenska tondräkten funnit en nära nog optimal musikalisk utlöpare. Monica Groop tolkade sensitivt den tankeväckande satsen Ögat som gör ljuset synligt och knappast kan det sägas mycket vackrare än i avslutningssången: "Mörkret lägger sin arm om dagen som blir långsamt kväll. Klarhet, dunkel, klarhet. Dygnets besinning och lugnet i ljusmörkret innan vår resa."

Groop gjorde även, tillsammans med Gustav Djupsjöbacka, en bukett sånger signerade bland annat Pacius, Collan samt Sibelius och att den sistnämndes uppsluppna Procopétonsättning Små flickorna inte är en internationell hit är en gåta. På körsidan var det klassiker som Svanen, Slumrande toner och En sommardag i Kangasala som gällde under växlande dirigenter.

Stämningen var varm och inkluderande och det är lätt att hålla med Ole Norrback om att man framdeles, förutom till de rikssvenska sjungande seniorerna som nu för första gången var representerade, även borde låta budet gå till de finska pensionärsvännerna. Något säger mig att responsen kan bli minst sagt överraskande.

Mats Liljeroos Musikkritiker

Mot en renare värld, ett flyttlass åt gången – ”Alla våra 150 röda bilar kör fossilfritt”

Mer läsning