Varm, vänlig och naggande god

Luftfärd. Lille Skutt, Skalman och Bamse i en både charmig och sympatisk animation. Bild: Nordisk Film

Nya Bamsefilmen lär ut det vackra ordet solidaritet.

ANIMATION/BARNFILM

Bamse och häxans dotter

Regi: Christian Ryltenius och Maria Blom. Manus: Sofie Forsman och Ida Kjellin. Röster, på svenska: Peter Haber, Morgan Alling, Tomas Bolme. Även på finska.

I ett populärkulturellt universum där barnkammarhjältarna allt oftare kommer från den angloamerikanska sfären hör Rune Andréassons Bamse till de naggande goda undantagen.

Se här ett stycke blågul spetsforskning, komplett med en hjälte som inte räds schyssta, demokratiska, värderingar (i ett skede gick Moderata ungdomsförbundet ut med att Bamse de facto är "kommunist") – om det så betyder att brunbjörnen i fråga ibland får lov att hämta kraft i Mormors dunderhonung.

Bamse och hans polare, bland dessa Skalman och Lille Skutt, lär för många vara lika med den (uppfriskande) långlivade serietidningen. Men filmformatet är Bamse på inget sätt främmande och så sent som 2014 kom den förra helaftonsfilmen, Bamse och tjuvstaden.

Häxmamma

I Bamse och Häxans dotter, signerad Christian Ryltenius och Maria Blom, väntar nya utmaningar. För som det råkar sig har Krösus Sork, den rackaren, upptäckt en guldfyndighet i bävrarnas damm.

Orsak nog att ta till artilleriet, bara för att stöta på en Bamse som tappert står emot. Det är vid det här laget som Häxan Hatiora och hennes hittedotter Lova kommer in i bilden.

Lova vill inget annat än gå i skola med de andra barnen, men är ens mamma en häxa blir det lite si och så med den saken. Och när bitterheten sedan tar över är det lätt hänt att magin tar över – med den påföljd att till och med Bamse tappar koncepterna (och byn hotas av översvämning).

Inte helt överraskande är Bamse och häxans dotter en film som hävdar att man tillsammans är stark, att "solidaritet" inte är ett fult ord. Men till det kommer det här med utanförskap och främlingsfientlighet, nåt som här hotar att slå tillbaka.

Det kanske låter tjatigt, men filmen som sådan genomsyras av en närmast välgörande bussighet. Plus att de dramatiska poängerna i inget skede basuneras ut ovanför huvudena på målpubliken, förskolebarnen.

Charmig och sympatisk är också den visuella biten. Se här en film som i termer av berättande mera påminner om den gamla goda t-e-c-k-n-a-d-e traditionen än om de datoranimerade hysseproduktionerna.

Och så det rent praktiska: med en speltid som omspänner drygt en timme lär inte ens småfolket få tråkigt.

Krister Uggeldahl

Mot en renare värld, ett flyttlass åt gången – ”Alla våra 150 röda bilar kör fossilfritt”

Mer läsning