Världens minsta big band har blivit lite större

Bild: Cajsa Holgersson

Efter en paus på sex år är Don Johnson Big Band tillbaka med en ny skiva. Även om de inte låter som för nästan tjugo år sedan vid debuten, har de fortfarande en egen stil som är lätt att känna igen och tycka om.

Pop/Hiphop

Don Johnson Big Band

Physical Digital (Beat Back, egen utgåva)

Världens minsta big band, har de kallats, Don Johnson Big Band. Det känns som ett tag sedan jag hörde någonting av och om dem. Sex år har det gått sedan senaste skivan.

Men eftersom bandets frontfigur, vokalisten och MC:n, Tommy Lindgren, har hörts och synats på så många andra fronter trodde jag nästan DJBB:s tid var över. Nu när bandet ändå är tillbaka med sin sjätte skiva, har kvartetten blivit till en kvintett då tidigare gästinhopparen, beatboxaren Felix Zenger nu som fullvärdig medlem har tagit del i processen som låtskrivare och producent.

En intressant detalj är ytterligare att liksom debuten år 2000, är den nya skivan utgiven helt av bandet självt. Som sådan blev den tidigare en sällan skådad succé – den mest sålda i sitt slag (egen utgåva) i vårt land har det sagts.

En livaktig rytmmusikscen kring millennieskiftet

Jag minns för övrigt från tiderna kring millennieskiftet, att det kändes som om någonting speciellt var på gång på rytmmusikfronten i huvudstaden. Innovativa band som Pepe Deluxé och Giant Robot – favoriter som jag lyssnade mycket på vid sidan om DJBB – var med om att skapa ett alternativt, urbant Helsinki-sound där man kombinerade hiphopbaserade beats med elektroniska element och ofta rap/sång på engelska. Det lät fräscht och internationellt, och tillräckligt underground för att tilltala hipstern i mig och andra likasinnade.

När DJBB sedan fick skivkontrakt på ett stort bolag och slog igenom på den inhemska marknaden, lyckades man alltjämt hålla fast vid ett sound med en viss bibehållen integritet. Samtidigt som radiohittarna var välgjorda och just så lättlyssnade att de gick hem hos en bred publik, vågade bandet fortfarande utmana på albumspåren och kändes på det hela taget fortfarande som ett lyckat alternativ.

Men för mig var det som om något av den ursprungliga magin så småningom gick förlorad. Mot den här bakgrunden, med dessa mina förutfattade meningar låter det nya DJBB-albumet… ja, fortfarande som ett lyckat alternativ.

Rap på engelska är en styrka med rapp vokalist

Missförstå mig rätt nu, det är inte så att jag vill låta avmätt. Physical Digital är en riktigt bra skiva.

Det är lätt att gilla den intelligenta hiphopbaserade popmusiken och Tommy Lindgren har alltid varit en mycket skicklig och rapp vokalist. Alltså inte bara rappare, eftersom han delvis övergått till att sjunga också.

Men det ska sägas att just den engelskspråkiga rapjargongen har han alltid kunnat ta till sig – och lägga till en personlig twist. Det är hans stora styrka och därför kallar jag honom vokalist i en vidare bemärkelse.

Något av magin finns nog kvar – trots allt

Om jag säger att öppningsspåret Happiness låter som något från Daft Punks poppigare repertoar från Random Access Memories, betyder det med beröm godkänt och den vocoderdominerade sången går hem.

Sick Boy har en mer intensiv, modern hiphopkänsla, liksom Strucci på slutet där man kan höra de i dag mer eller mindre oundvikliga trap-influenserna. Som motvikt finns också några vackra ballader och i sådana sammanhang brukar Emma Salokoski få tillfälle att lysa som gästvokalist. Så även här – på Odyssey. När ska hon bli den följande permanenta medlemmen?

Vocodereffekten kan höras till sin fördel också på Rap Muzik. Som titeln antyder är låten en hyllning till killarnas favoritmusik; sympatisk som sådan och fungerar också som en bra programförklaring: "We been listening to rap music… the best music."

Ralf Sandell

Trädgårdsstaden har kvar sin charm

På 1950-talet gjorde den moderna trädgårdsstaden Hagalund finländsk stadsplanering världsberömd. I dag är det både gammalt och nytt boende som får bostadsköpare att vända sina blickar hitåt. 3.9.2019 - 09.17

Mer läsning