Världen och Finland på dyster kurs

I Finland har vi den kanske mest självbelåtna regeringen i landets historia.

Det finns gott om ämnen att skriva om i dag, men vill man försöka plocka något positivt från nyhetsflödet står man inför ett omöjligt uppdrag.

Ta Donald Trumps installationstal till exempel. På nätet fann jag ett klipp med Hitlers tal i januari 1933. Likheterna med Trumps tal och talesätt var avskräckande. Nu har vi en supermakt vars ledare är mera oförutsebar än Rysslands och med en ökning av riskerna för den globala säkerheten som följd. Det är inte bara fråga om att undvika ett kärnvapenkrig. Lika farligt för mänsklighetens framtid är om Trump faktiskt lyckas med att ödelägga de ännu klena strävandena att stoppa klimatförändringen.

Här kan man bara upprepa hur viktigt det skulle vara att Europa i detta världsläge kunde ta rollen som en stabiliserande kraft som också tar itu med alla de utmaningar som globaliseringen har medfört. Tyvärr finns de inga tecken på att Europa skulle kunna eller ens vilja svara på behovet och efterfrågan för en sådan roll.

Inget under att Trump öppet gläder sig inför perspektivet att EU skulle ytterligare försvagas. Sorgligt nog tycks detta vara en av de punkter där Trump och Vladimir Putin kan finna varandra.

Delvis beror Europas svaghet på det att det finns oroväckande många partier i Europa som delar Trumps inåtvända nationalistiska och högerpopulistiska agenda. Att bekämpa dessa förutsätter både klarhet och mod, men också att vi förstår att vi inte kan försvara de oförnekbara fördelar som globaliseringen har medfört om vi inte också tar itu med dess nackdelar. Det gäller först och främst den sociala ohållbarheten som ökar i takt med att inkomst- och förmögenhetsfördelningen hela tiden blir ojämnare. Enligt Oxfams senaste räkningar skulle världens åtta rikaste människor tillsammans äga lika mycket som den fattigare hälften av världsbefolkningen, det vill säga 3,7 miljarder människor.

Det finns också ett likadant behov och efterfråga för en stark nordisk insats i globaliseringshanteringen med den nordiska modellens framgångar som en allmänt beundrad referens. Tyvärr tycks också Norden vara belastad med svaga ledare och regeringar. Måhända är deras ovilja att internationellt marknadsföra den nordiska modellen beroende av de själv är upptagna med att skära ner välfärdsamhället.

Detta gäller i synnerhet Finland där vi har den kanske mest självbelåtna regeringen i landets historia. Eller kanske bör man hellre tala om självbelåtna ministrar med tanke på särskilt minister Anne Berners arroganta agerande med långtgående förslag som har utarbetats utan att konsultera med de andra regeringspartierna och knappast sitt eget heller, för att inte tala om oppositionen eller berörda intresseorganisationer.

Lagstiftningens kvalitet har lidit redan under flera föregående regeringar, men med regeringen Sipilä har detta fenomen nått oöverträffade dimensioner. Det gäller den likgiltighet för grundlagen som har tvingat också justitiekanslern att reagera, likaså som sättet att förbigå allt bredare förberedningsarbete där sakkunniga, intresseorganisationer och kanske till och med oppositionen får komma med anmärkningar och förslag, i stället för att envist hålla sig till sin egen ideologidrivna agenda där ingen kritik, inte ens självkritik, får förekomma.

Ett brett och omsorgsfullt förberedningsarbete är naturligtvis mera tidskrävande, men så har också resultaten varit hållbara. På det sättet har vi byggt det finska välfärdssamhället, men samma hänsyn och försiktighet är förstås onödiga då det gäller dess nedmontering.

Erkki Tuomioja riksdagsledamot (SDP), medlem i utrikesutskottet och tidigare utrikesminister

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00