Världen i sittbrunnen

Bild: Karl Vilhjàlmsson

Fredagsmorgonens motorbleke fylls av blodiga nyheter från stränder längre bort.

På morgonen den 15 juli, i sundet mellan Eskilsö och Kaskö, kommer sjuttonåringen upp ur ruffluckan och visar en nyhetsflash om terrordådet i Nice. Fredagsmorgonens motorbleke fylls av blodiga nyheter från stränder längre bort. Nästa dag slörar vi från Fäliskäret in mot Vasa och lyssnar på Sveriges Radios extrasändning om kuppförsöket i Turkiet. En vecka senare är vi på väg ut med motorbåt för att måla taket på föräldrarnas stuga när nyheterna om skjutningen i shoppingcentret i München kommer, på femårsdagen av Utøya.

Vår version av finländsk familjesommar klipper vanligtvis av det nyhetsflöde som annars dominerar. Ger tid för annat, och gör allt som inte ryms på sjökortet eller i sjörapporten till andras problem. Men i år har sommarvardagens små, men dominerande frågor fått lov att samsas med den större verkligheten. Så vi har suttit i sittbrunnen och på verandor och försökt förstå vad det är som händer.

Det går inte.

Så sent som i oktober förra året körde vi hela Promenade des Anglais i Nice med familjen. Vi har shoppat i München, semestrat i Turkiet, och tonåringarna har varit på motsvarigheter till Utøya, som scoutlägret Roihu i Evo. 2010-talets terrorzoner är alltså inte någon annanstans, utan mitt i våra och många andras färska erfarenheter. Därför är det också så svårt att förstå hur samhället skall kunna försvara sig. Där vi kan köra eller gå in, där kan också till och med en ganska dåligt förberedd terrorist klara sig förbi. Den som vill illa, den kan lyckas.

Men det kan också den som vill väl. Samma dag som vi försöker förstå vad som hänt i Nice möter vi i den lilla seglingsvardagen ett direkt och konkret bevis på det, på andelslaget Solruttens hemsidor. Skärgårdarna mellan Nystad och Torneå är grunda. Särskilt svenska Österbottens kust känns med segelbåt som en enda stor grynna. Förra gången jag seglade mellan Kaskö och Vasa var i slutet av nittiotalet. Sedan dess har havet blivit 15 centimeter grundare, på grund av landhöjningen. På andelslagets webb visar det sig att under samma tid har nästan alla farleder och hamnar muddrats djupare än förr, och genom tidigare ofarbara vatten finns helt nya och utförligt beskrivna rutter. Som är tillräckligt djupa också för oss. Vi provseglar en av dem av bara glädje, mellan stenarna sydväst om Bergö, rakt igenom världsarvsvattnen.

Det är fint. Förstås för att vi och andra kan ta sig fram där det inte tidigare gick. Men lika mycket för att det under en sommar där för många drabbats av människor som vill ont känns som att det noggranna och väl dokumenterade frivilligarbete som gubbarna i fiskargillena, båtklubbarna och segelföreningarna är en tröstande försäkran om att det också kan bli bra när folk gör vad de själva vill.

Ja, det är långt från slör genom stenskravlen i Kvarken till terrorism på strandpromenaden i Nice, både bildligt och bokstavligt. Förstås har civilsamhället åstadkommit större saker än remmare och bryggor, och det finns ännu viktigare frågor än grunda farleder som behöver muddras. Men det enda som på riktigt kommer att fungera som avspärrning och skydd mot terror och hot är samma sak som öppnat hamnar och farleder i Österbotten: en vilja att göra gott, tillsammans, för andra.

Fritjof Sahlström dekanus vid fakulteten för pedagogik och välfärdsstudier vid Åbo Akademi

En nästan skuldfri bostad ger dig flera möjligheter i din ekonomi

Ett omvänt bostadslån innebär utnyttjande av den förmögenhet man har fast i sin bostad. Om man känner att pensionen inte räcker till och besparingar sitter i väggarna, kan man frigöra medel genom att ta banklån på upp till hälften av bostadens värde. 25.4.2019 - 10.46