Varken tribut eller nostalgitripp när Pohjola tolkar Pohjola

När trumpetaren Verneri Pohjola tolkar fadern Pekka Pohjolas musik visar han ingen överdriven respekt för låtarna. Proggen har fått ge vika för jazzen och sonen går helt enkelt sin egen väg.

JAZZ

Verneri Pohjola

Pekka

(Edition)

Verneri Pohjolas skiva med musik komponerad av hans far, basisten och komponisten Pekka Pohjola, är varken en tribut eller en nostalgitripp. Bakgrunden till skivan är att saxofonisten Jukka Perko, som leder Viapori Jazz, frågade Pohjola om han kunde tänka sig att spela musik av fadern på festivalen. Tydligen kom frågan i rätt stund, eftersom trumpetaren inte tidigare har varit så värst intresserad av att framföra basistens musik. Skivans material hördes således på Sveaborg förra sommaren.

Man insåg genast vid konserten att det inte var fråga om några faksimilkopior i stil med Dweezil Zappas tolkningar av Frank Zappas musik.

På skivan Pekka tar man kanske rentav några steg bort från ursprungsversionerna av basistens stycken, som hittas på skivor som Harakka Bialoipokku eller Pihkasilmä Kaarnakorva.

Verneri Pohjola är i mycket högre grad en improvisatör än Pekka Pohjola. En annan stor skillnad är att man på basistens skivor mer eller mindre arbetar enligt en rockestetik med tyngre sound och styvare rytmuppfattning.

Kompositionerna var bra en gång i tiden och har inte blivit sämre med åren, men det vore ingen idé att respektera dem till döds. Originalen finns ju att höra på de gamla skivorna, om man inte redan kan dem utantill. Det är bättre att omarbeta musiken grundligt, såsom Verneri Pohjola har gjort.

Förutom trumpetaren hörs Tuomo Prättälä (el-piano), Teemu Viinikainen, (gitarr), Antti Lötjönen (bas) och Mika Kallio (trummor) på skivan. Prättälä spelade med Pohjola redan i Ilmiliekki Quartet år 2002, men har under senare år oftare sjungit och spelat pop. Lötjönen var också med 2002 och dyker numera upp lite här och var, liksom Viinikainen. Den intressantaste delen av denna konstellation är kanske Kallio, som också är känd för friare rytmik, små sammansättningar och solouppträdanden.

Inte ett dugg 70-tal

Trots att musiken hörts på konserter överraskar skivan genast i inledningsspåret The Dragon of Kätkävaara (titlarna är nu engelska, liksom skivbolaget). Kombinationen av akustiskt och elektroniskt skapar ett samtida sound. Eftersom det är fråga om ett stycke jag inte hört många gånger och kanske bara en gång sedan 80-talet, skulle jag inte utan uppgifter ha kopplat ihop det alls med tonsättaren. Trumpetklangens upphovsman skulle jag förmodligen dock ha kunnat gissa mig till. First Morning är en lättare match, men jämfört med konsertversionen är klangerna ännu mer uppdaterade än vid konserten på Sveaborg. Trots rhodespianot, som Prättälä hanterar smakfullt och mästerligt skivan igenom, låter det inte ett dugg 70-tal.

Efter styckenas temadelar är bandet ofta ute på helt andra vatten än de som de äldre generationerna färdades i. Längst går man kanske på skivans medelpunkt, Madness Subsides. Kallios färggranna och återhållsamma spel, de lysande solona av Lötjönen och Viinikainen, Prättäläs och Pohjolas dialog – åter möts den elektroniska och akustiska klangvärlden på ett högst fascinerande sätt, samtidigt kontrasterande och förenande.

Det är en mycket angenäm skiva både för dem som hört Pekka Pohjolas produktion och för de som aldrig hört talas om honom.

Jan-Erik Holmberg

”Sälj din gamla bostad före du köper ny!”

Fastighetsförmedlingen Kotijoukkue är på alla sätt nyare, fräschare och mer dynamiskt men gamla goda råd och sunt förnuft är fortfarande en av grundstenarna i bobytarbranschen. Än gäller den gamla devisen att sälja sin gamla bostad förrän man köper ny. Ingen vill bli i fällan mellan två bostäder. 1.11.2018 - 09.42