Varken slarv eller ont uppsåt i språkvalet i Schjerfbeck-filmen

Laura Birn spelar Helene Schjerfbeck och Pirkko Saisio spelar modern, Olga Schjerfbeck, i den omtalade filmen om Finlands mest kända konstnär. Bild: Leif Weckström/HBL-arkiv

Är det kanske ändå vi finlandssvenskar som alltså nu står för överdrivet navelskåderi, och misstänksamhet när det gäller ett internationellt medium?

Att personer som porträtteras på filmduken inte talar sitt modersmål är varken nytt eller remarkabelt, det har faktiskt skett ända sedan stumfilmens dagar. Och i dag tippar jag att även finlandssvenskarna reagerar endast med mild irritation då till exempel tyska generaler talar bruten engelska i lite äldre amerikanska krigsfilmer. Jag påstår därför att den finlandssvenska upprördheten över att Helene Schjerfbeck kommer att tala finska och inte svenska på filmduken utgår från många felaktiga antaganden om hur de finländska filmproducenterna tänker, men också om filmen som medium.

Antagandena är, i allt ondskefullare ordning: att det är fråga om historielöshet, slarv och oaktsamhet. Man känner helt enkelt inte till, eller väljer slentrianmässigt att strunta i att huvudpersonen talade något annat än finska; att de kommersiella intressena kräver att filmens språk är finska. Producenterna tror att filmen inte får tillräckligt med publik om den spelas in och ljudsätts på minoritetsspråket; att producenterna följer en medveten, etnocentrisk agenda att utplåna spåren av det svenska i Finland, och alltså i praktiken försöka skriva om Finlands historia. Till denna hypotes kopplas många andra samhällsutvecklingar.

Då man talar om spelfilm är det ändå viktigt att komma ihåg att det alltid är fråga om fiktion, och inte dokumentär. Detta gäller även i de fall manuset är baserat på det som kallas vedertagen historisk sanning, eller till och med vetenskaplig forskning. Själv tycker jag alltså det kunde finnas orsak att bli upprörd först i det fall en dokumentärfilm skulle förbigå Schjerfbecks språkliga bakgrund, eller påstå något om henne som inte alls håller tätt.

Visserligen är filmen som de flesta andra konst- och kulturformer en intressant blandning av konstnärligt skapande och kommersialism – även om olika stödformer förstås gör det lite svårt att skapa en alldeles klar bild. Det finns med andra ord alltid kommersiella avgöranden bakom varje filmproduktion. Men då det gäller ett namn som Schjerfbeck bör vi också utvidga tankegången till att filmen kan ha internationell potential. Då kan det vara bra att fråga hur vi ställer oss till en version dubbad till engelska? Eller en tyskdubbad version, som är ett absolut måste då det gäller större distribution i Tyskland. Kommer vi att bli lika upprörda, eller kommer till exempel en engelskspråkig Schjerfbeck att kännas betydligt bättre, än en finskspråkig version? Om så verkligen är fallet berättar det nog mycket mer om oss finlandssvenskar, än om våra finskspråkiga bröder och systrar.

Är det kanske ändå vi finlandssvenskar som alltså nu står för överdrivet navelskåderi, och misstänksamhet när det gäller ett internationellt medium, som ända sedan början överbryggt konstgjorda gränser och barriärer? Jag påstår alltså att språkvalet i Schjerfbeck-filmen varken skett av slarv eller av ont uppsåt: de finskspråkiga filmproducenterna upplever helt enkelt på ett mycket naturligt och otvunget sätt att Schjerfbeck och andra svenskspråkiga finländare är representanter för hela Finland, och inte bara för finlandssvenskarna.

När filmen har premiär är det så att de som vet något om Schjerfbecks språk vet redan, och de som första gången stiftar bekantskap med henne, kanske lär sig andra vägar, men knappast är desto mera intresserade av den aspekten – dramat och storyn är det som intresserar i en film. För språkförhållandena eller samhällsutvecklingen tror jag inte filmen spelar någon större roll alls.

Rabbe Sandelin, Helsingfors

Läs också:

Finskt filmspråk är en fråga om etnonationalism

Fennotvätt – det rätta ordet för hur historiska personer börjar tala finska på film

Kim Herold: ”Motorsängen hjälper mot snarkningarna”

Musikern Kim Herold, även känd från tv-programmet Selviytyjät, har märkt att en bra säng gör det lättare att återhämta sig och att den till och med förebygger idrottsskador. 5.11.2019 - 14.22

Mer läsning