Varken Aho eller Fagerlund lyckas knäcka Bram van Sambeek

De tekniska utmaningarna är hårresande, men virtuosen Bram van Sambeek navigerar skickligt genom fagottkonserternas grynnor och skär.

SAMTIDA KONSTMUSIK

Kalevi Aho & Sebastian Fagerlund: Fagottkonserter, m.m.

Bram van Sambeek, fagott. Sinfonia Lahti under Okko Kamu och Dima Slobodeniouk. (BIS)

Fagottisterna har inte onödigt många högklassiga solokonserter att välja och vraka bland, men Kalevi Aho gör sitt bästa för att avhjälpa situationen. Aho, som för närvarande jobbar på en konsert för två fagotter och orkester, har förutom kammarmusikverk och ett solostycke skrivit såväl en kontrafagottkonsert som en traditionell fagottkonsert och är den nu levande tonsättare som komponerat i särklass flitigast för instrumentet.

Fagottkonserten, skriven 2004 för Bence Bogányi, tolkas på den pinfärska BIS-skivan med insikt och virtuositet av holländaren Bram van Sambeek. Den borne symfonikern Aho målar upp en verkningsfull symfoniskt färgad helhet, där maffiga tuttipassager och introvertare partier avlöser varandra på ett spänningsskapande, dramaturgiskt meningsfullt sätt och de schvungfullt fartfyllda och mer sävligt framåtskridande elementen – som i tredje satsens Passacaglia – kontrasteras fruktbart.

I det för Sinfonia Lahtis solofagottist Harri Ahmas 1999 skrivna Solo V nyttjar Aho, liksom i konserten, medvetet instrumentets övertonsserier för att skapa en så mångfasetterat uttrycksfull klangbild som möjligt. van Sambeek räds inga av de hårresande tekniska utmaningar Aho kryddat bägge verken med och såväl multifoner som traditionellt frambringade ljud klingar lika självklart naturligt som raffinerat.

Solisten som shaman

Bram van Sambeek. Bild: Marco Borggreve

Om solisten i Ahokonserten är mer integrerad i den orkestrala kontexten spelar hen hos Fagerlund åter rollen av ett slags shaman, som manar på orkestern och besvärjer fram de mest suggestivt fascinerande klangliga bilder. Fagottkonserten, komponerad 2014 och passande försedd med rubriken Mana, är ett emotionellt starkt verk som omedelbart kopplar lyssnaren i sitt grepp.

Inledningsvis har vår shaman rentav vissa svårigheter att göra sig gällande gentemot den bubblande orkestersatsen – även om problemet av naturliga orsaker är mindre på skiva än live – men sikten klarnar så småningom och visionerna får klarare konturer. Fagerlunds förmåga att uttrycka sig lättillgängligt utan att bli banal firar triumfer och musikens energifyllda grundströmmar balanseras på typiskt fagerlundskt vis upp av mer kontemplativt stillastående partier.

Fagerlundkonserten är liksom snärtiga solostycket Woodlands, skrivet 2012 som ett slags förstudie till konserten, skräddarsydd för van Sambeek. Bägge styckena demonstrerar, liksom Ahoverken, med eftertryck fagottens ansenliga uttrycksmässiga mångsidighet och expressivitet och Sinfonia Lahti musicerar engagerat under tidigare och nuvarande chefdirigenterna Okko Kamu (Fagerlund) och Dima Slobodeniouk (Aho).

Ett plus, dessutom, till skivbolaget för att man gått emot tidens trend att presentera musik av en och samma tonsättare inom ramen för en och samma skivhelhet och i stället har låtit soloinstrumentet bestämma repertoaren och två röster mötas. Aho och Fagerlund har mer som förenar dem än som skiljer dem åt, samtidigt som deras musik är tillräckligt väsensskild för att skapa den behövliga kontrasten.

Mats Liljeroos Musikkritiker

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00