Vargen hör inte hemma på gårdsplanen

Bild: Wifred Hildonen

I dag känner sig många inte längre trygga. Snart blir det så att det är endast vargarna som går på de fina vandringslederna.

Jag började småskolan vid 8-årsåldern i Forsby Pedersöre, året var 1929. På den tiden var det tryggt att gå till skolan. Någon gång kunde en av föräldrarna följa med som stöd första skoldagen, men sedan gick man ensam och man kände sig trygg.

Efter småskolan gick man i folkskolan fyra år. I folkskolan var man dejour, det var några stycken i en grupp, som skulle gå till skolan klockan sju på morgonen för att värma upp klassrummen. Det fanns fyra kakelugnar och vi skulle hämta ved och elda i kakelugnarna. Det var mörkt och många gånger kallt på vintern, när man gick hemifrån.

Läraren hade hand om posten. Efter skoldagen valde läraren ut en elev från varje gårdsgrupp som skulle dela ut posten i gårdarna. Det hann ofta bli mörkt innan man var hemma. Någon gatubelysning fanns det inte.

Föräldrarna var inte oroliga för några vargar på den tiden, vargar kanske fanns djupt inne i skogen, men inte bakom husknuten.

Efter folkskolan blev det aftonskola i två år, från klockan 16 på eftermiddagen till 20 på kvällen, två gånger i veckan. Det var mörkt när skolan slutade, men man kände sig ändå trygg på hemfärden.

Jag började tidigt hantera hästen. Vi hade en gammal häst, som vi kallade "Faffa", han var väldigt snäll. Jag kunde sela på och spänna för hästen redan som 12-åring. Jag hade varit med far till skogen efter ved. Han hade en vedtrave vid en skogsväg cirka fem kilometer hemifrån. En dag fick jag en idé att fara efter ett vedlass. Ingen såg när jag spände för och for i väg. Om någon därhemma hade sett det skulle de nog ha förbjudit mig att fara. Jag såg spår i snön, där far brukade svänga och göra vedlasset.

Jag blev ganska snart trött, så lasset blev inte så stort. Jag vände hemåt. Halvvägs hem kom min storasyster emot mig, de hade gissat vad jag hade för mig. De hade blivit oroliga för mig, en olycka kan ju hända, men någon varg tänkte nog ingen på. Hemma sade ingen någonting så jag trodde att jag kunde fara följande dag också, men jag hittade inga tömmar, dem hade de gömt.

I dag känner sig många inte längre trygga. Barnen vågar inte gå eller cykla till skolan. Man är rädd för att gå ut och rasta hunden. Snart blir det så att det är endast vargarna som går på de fina vandringslederna.

Föräldrar, lärare och folk ute på landsbygden är oroliga. Vargen har kommit nära. Den stryker runt husen och har redan angripit får- och rävfarmer. Vargen får fritt gå och ta rävar. Hur skulle det vara om en människa skulle göra samma sak?

Vargen hör inte hemma på gårdsplanen. Föräldrar vågar inte låta småbarnen leka ensamma ute eller ha en baby att sova i vagnen utomhus. Att gå på en skogspromenad som förut vågar ingen.

Vargarnas antal växer för varje år. Ju fler de blir, desto mera mat behöver de. När de bildar flockar blir de också dristigare.

På 1800-talet dödades flera barn av vargar. Ännu har den inte angripit någon människa, men varför vänta tills något sker? Hur skulle det kännas då?

Man kan anhålla om ersättning för vargskador, men hur ersätts ett människoliv?

Werner Härmälä 97-årig krigsinvalid, Nykarleby

Byggnadsarv kräver vård och goda produkter

På Illby gård i Borgå värnar man om det gamla genom att ta väl hand om sina byggnader. Målningen av karaktärshuset var ett stort projekt, men något man räknar med att ha glädje av länge. 13.6.2019 - 09.39