Varför vill fåren vargens frihet?

Vargens frihet är fårens död – Rupert Russells dokumentär tar avstamp i Isaiah Berlins tanke om att oreglerad frihet, eller ojämnt distribuerad frihet, de facto är frihetens själva motsats. Bild: Pressbild

Francis Fukuyama som proklamerade "historiens slut" hade rätt till 75 procent. Det skriver Fredrik Sonck efter att ha sett dokumentären Freedom for the Wolf – en av många filmer med politiktema på Docpointfestivalen.

Dokumentärfilm

Freedom for the Wolf

Regi: Rupert Russell.

Visas på Docpoint: 31.1 kl. 21.15, 2.2 kl. 17.30 & 4.2 kl. 12.45.

Att se det stora genom det lilla, ofta den enskilda människan, är standardreceptet för mången lyckad dokumentär. Så inte för Rupert Russells Freedom for the Wolf, där världsdemokratins öde målas med bred pensel i en slags politisk essä. Nedslag görs på en handfull orter där överlevnadskampen är akut.

Vi börjar i den så kallade Paraplyrevolutionens Hongkong 2014, där studenter protesterar mot Kinas dominans över den halvautonoma staden. I Tunisien gestaltas backlashen mot den arabiska våren, hur gamla maktstrukturer överlevt och gett plats för religiös repression, medan vi i Indien får bekanta oss med hindunationalismens hets mot muslimer. Slutligen landar vi i Trumps USA där polisbrutalitet mot minoriteter frodas parallellt med presidentens chauvinistiska retorik.

Russell har klart för sig vilken röd tråd han vill följa. Under efterkrigstiden demokratiserades världen i sakta mak, men ungefär 2005 vände utvecklingen: inte nödvändigtvis så att antalet klassiska diktaturer vuxit, men nog så att de illiberala inslagen börjat öka på många håll: sämre rättigheter för minoriteter, sämre rättsskydd, inskränkta friheter samt ökad polisbrutalitet – det är trenden. Dokumentärer rör sig utanför Europa men utvecklingen känns bekant: också Ryssland, Ungern eller Turkiet hade kunnat tjäna som exempel på ställen där val ordnas men i en illiberal politisk miljö.

Historiens slut

Förstås är inga demokratier prickfria och också i auktoritära statsbildningar kan det finnas demokratiska inslag. Ändå måste man fråga sig när demokrati-etiketten blir direkt missvisande. Kan man exempelvis tala om demokrati i fallet Hongkong? Knappast, då det kinesiska kommunistpartiet bestämmer vem som får kandidera i val. Men frågan är om ett system som det amerikanska, där en presidentkandidat behöver finansiell support av landets superrika minoritet på 0,2 procent för att ens kunna ställa upp i ett primärval, kan kallas demokratiskt? Den som svarar nekande på frågan är inte vem som helst. Han heter Lawrence Lessig och är professor i juridik vid Harvard.

En annan akademiker som intervjuas är, intressant nog, Francis Fukuyama, känd och hånad för att ha proklamerat historiens slut efter realsocialismens fall i Östeuropa. Lite orättvist har han tolkats ibland, då han med "historiens slut" avsåg en värld där det stora ideologiska slaget var avgjort och framtidens norm skulle utgöras av liberal demokrati i allians med kapitalistisk marknadsekonomi. Det här är ingen explicit poäng i dokumentären, men trettio år efter "historiens slut" måste man ändå konstatera att Fukuyama haft rätt till 75 procent: den kapitalistiska marknadsekonomin är ohotat hegemonisk globalt sett, och vid sidan av den är "demokratin" fortfarande normbildande, i den bemärkelsen att många tvivelaktiga regimer vill uppfatta sig som demokratiska och söker legitimitet genom val och folkligt stöd. Däremot har den liberala demokratin inte triumferat. Den ungerska ledaren Victor Orbán har de facto uttryckligen velat tala om sitt land som en "illiberal demokrati" och därmed talat klarspråk om essensen i den globala trenden.

"Problemet i dag är inte att det finns ett kraftfullt auktoritärt alternativ som samlar kraft som fascismen och kommunismen på tjugotalet. Det är att existerande demokratier har misslyckats med att leverera det människor förväntar sig av sina regeringar, det har fått demokratins legitimitet att erodera," säger Fukuyama, som pekar ut religionen, nationalismen och olika former av identitetspolitik som det som träder in som påtagliga substitut för demokratins abstrakta värdegrund och "liberala" rättigheter.

Han har en poäng, men kultursociologen Orlando Patterson uttrycker det bättre: "En illiberal demokrati är i praktiken en falsk demokrati".

Liberal?

Den fråga Russell verkar ställa (med hjälp av enbart manliga akademiker – hm) handlar om vad som får den folkliga uppbackningen för den liberala demokratin att svikta. Studenterna som protesterade för fria val på Hongkongs gator sågs inte med blida ögon av de mäktiga krafter som vill prioritera ekonomisk tillväxt framför demokratisk. Men också stadens taxichaufförer – knappast någon privilegierad grupp – var mer bekymrade över sina utkomstmöjligheter än över den nedrustade demokratin. Det är inte alltför svårt att förstå varför: fria val betalar i sig inga hyror. I andra fall är det möjligheter till konsumtion, eller nationalistiska och religiösa identitetsprojekt som stora befolkningsgrupper tenderar att värdera högre än ett egalitärt demokratiskt samhälle. Söndagsturen i bilen är själva sinnebilden för frihet för filmens sansade Trumpväljare ur arbetarklassen.

Mot slutet antyder Russell att den liberala demokratin behöver försvaras, inte bara vid valurnorna, utan också "på gatorna", genom ett genuint åtagande som inte bara kan tillkomma en liten skara aktivister. Det är säkert sant. Men Russell lyckas inte fördjupa analysen om varför den liberala demokratins attraktionskraft är mindre än till exempel den illiberala, men konsumistiska, demokratins. En delorsak kan vara att liberal demokrati får stå som ett självklart ideal i dokumentären. Det är att bortse från att det även finns en antiauktoritär kritik mot uttryckligen den liberala demokratin, en kritik som inte vill det illiberala men som ifrågasätter (för att använda ett marxistiskt ordval) den liberala demokratin som en sorts ideologisk överbyggnad för en verklighet som inte är särskilt egalitär ens då den bedyrar allas lika värde och minoriteters rättigheter.

Man behöver inte gå med på det resonemanget, men den som söker förklaringar borde vara öppen för att den liberala demokratin kan ha fler problem än att den "inte levererar". Russell problematiserar förvisso den ekonomiska makten utanför demokratin, men väldigt långt löper han heller inte längs den linan.

Sen är det kanske inte i dokumentärfilmens estetik som den här diskussionen hittar hem bäst. Och som gestaltning av demokratins globala nu är Freedom of the Wolf klart sevärd. Men varför så många får vill vargarnas frihet förblir en gåta.

Fredrik Sonck Kulturchef

FAKTA

Politisk dokumentärfilm

Hela 16 filmer på Docpoint sorterar i år under politik.

I likhet med Freedom for the Wolf har också klimatfilmen Guardians of the Earth och The Milk System, om mjölkindustrin, ett globalt fokus.

Ett par filmer handlar om USA: The Reagan Show berättar om Ronald Reagans revolutionerande sätt att hantera medier, medan The Final Year handlar om Barack Obamas sista år vid makten.

I politiska dokumentärer kan publiken också stifta bekantskap med kvinnorna i det grekiska nazistpartiet Gyllene gryning, ta del av kvinnliga poeters kamp mot könsförtrycket i Saudiarabien och uppdatera sig om det politiska läget i våldsdrabbade länder som Kongo och Kambodja.

Hela festivalprogrammet, liksom visningstider och biografer, hittas på docpointfestival.fi.