Varför tiger huvudmedierna om kärnkraften?

Bild: Wilfred hildonen

Kritiska fakta om kärnkraft borde beredas plats i medierna för att främja demokrati och för att ge hållbara alternativa nya affärsidéer.

Kärnkraften har i åratal offentligt mötts av likgiltighet. Kärnkraftens omedelbara och långsiktiga verkningar borde debatteras bland beslutsfattare, medborgare, vetenskapsidkare och företag. Om vi som samhällsvetaren Maarten Hajer frågar oss: vad sägs, vad får sägas, vad går hem? Då kan vi få till stånd debatt och bättre beslutsfattning. Helsingin Uutiset kallade riksdagsvalet 2019 för ett klimatval. Viss uppmärksamhet väckte det när kärnkraftsivrare ansåg att klimatförändringen var deras chans. Paradoxalt nog betraktar de kärnkraften som lösningen på klimatproblemen som om den inte var en del av problemet. Det behövdes strejkande skolbarn och tonåringar som kräver katastrofvarning för att nå över nyhetströskeln. Samtidigt marginaliseras motstånd och kritik av kärnkraft.

Huvudmedierna skulle kunna ha mycket att säga om kärnkraften med anledning av debatten på gräsrotsnivån. Ett seminarium i Brahestad 24–25 maj om framtida energialternativ för Pyhäjoki dryftade saken. Och över 170 internationella medborgarfora från 79 länder hade i maj 2019 överlämnat en petition mot kärnkraft till riksdagen där de uttalade sig mot kärnenergiutvecklingen i Finland. Den sammanfattar problemen i fyra punkter:

Kärnkraften är dyr. Det kärnkraftverk som planeras på Hanhikivi udde uppskattas kosta över 7 miljarder euro. 2018 skrev tidningen Tekniikka & Talous i en artikelrubrik "Wärtsilä: Vindkraft är 27 procent billigare än Fennovoimas elektricitet baserad på kärnkraft". Det är möjligt och tryggt att globalt övergå till förnybar energi anser Villmanstrands tekniska universitet och tyska Energy Watch Group enligt en undersökning 2019/3 och fördelaktigare än ett energisystem baserat på fossila bränslen och kärnkraft.

Kärnavfallet är strålningsgiftigt i tusentals år. En majoritet av Pyhäjokis beslutsfattare och invånare, medvetna om riskerna, vill inte ha slutförvaring på det egna området.

Kärnkraften är en säkerhetsrisk. Rosatom har planerat leverera upparbetat bränsle också från sina atomubåtar och det betyder att de som köper elektricitet från Hanhikivi investerar i den ryska militärens atomprogram indirekt. Hela 60 procent av folket i norra Österbotten betraktar Rosatom som en säkerhetsrisk (Kaleva 6.5.2019).

Kärnkraften är ett ekologiskt och socialt problem. Oleg Bodrov, rysk miljöexpert och kärnfysiker berättade i Brahestad om följderna av den radioaktiva nedsmutsningen från Majaks upparbetningsanläggning för Tjeljabinsk i västra Sibirien. Svåra konflikter har redan följt av planeringsprocessen kring verket Hanhikivi då personer som motsätter sig kärnkraften blir undanträngda både politiskt och socialt. Verket saknar ännu bygglov.

I Europa har människorna låtit varna sig, för dem är Finlands kärnkraftsscenario obegripligt och i strid med samhällets helhetsintresse. De resurser som energibolagen och staten förfogar över har kanaliserats till en centraliserad energiproduktion. Alla beslut fattas på makthavarnas villkor. Tecknen på klimatförändring och internationella politiska kriser har medfört konsensus för att klimatförändringen måste stoppas. Vår förhoppning är att också Finland allvarligt omprövar rådande syn på kärnkraften.

Alternativ energiproduktion föreslogs i Brahestad av ledande energitekniker Heidi Takalo från teknologiföretaget Micropolis i Ii. Beslutsfattare har förbundit sig och medborgare har aktivt stött åtgärder som gynnar förnybar och klimatneutral energi. I pilotprojekt har det bevisats att miljölösningar är lönsamma. Det är bevisat att planering som tar hänsyn till medborgarnas önskemål är lättare att genomföra än en konfliktskapande centralstyrd planering.

Kritiska fakta om kärnkraft borde beredas plats i medierna för att främja demokrati och för att ge hållbara alternativa nya affärsidéer. Den politiska och offentliga debatten behöver större öppenhet och bättre möjligheter att ventilera olika alternativ.

Simo Sarkki projekt EU H2020 SIMRA, Uleåborgs universitet Lea Launokari Andelslaget Häxlås Tiina Prittinen Infocenter Hanhikivi