Varför tar vi inte Afrika på allvar?

"Borde man fråga sig varför det dör så många i västvärlden, i stället för att fråga sig varför det dör så få i Afrika?"

När kongolesiske Jean-Jacques Muyembe var 31 år gammal, lika gammal som jag är i dag, gjorde han ett val. Han hade precis fått sin doktorsgrad i mikrobiologi vid ett belgiskt universitet, men valde att återvända till sitt hemland, dåvarande Zaire.

Tre år senare kallades han till centrala Kongo för att utreda ett mystiskt sjukdomsutbrott. Flera människor hade dött i något som påminde om gula febern, malaria eller kanske tyfus, men det var inte någon av dem.

När han tog blodprov på patienterna ville såren inte sluta blöda utan blodet forsade ut på hans händer. Efteråt kan man konstatera att det var ett mirakel att han inte själv smittades.

Muyembe tog blodprover och skickade dem till Belgien, eftersom han inte hade utrustning för att undersöka proverna i Kongo. Där upptäckte man att det rörde sig om ett helt nytt virus, som orsakade blödarfeber. De kallade det Ebola, efter floden nära byn där Muyembe först skött patienterna.

Men, om du googlar vem som upptäckte ebolaviruset, dyker det bara upp vita västerländska män.

År 1995, under ännu ett ebolautbrott i Kongo, gjorde Muyembe så som man gjorde före vaccinet upptäcktes: han injicerade blod från människor som hade tillfrisknat i sjuka. Sju av åtta han behandlade så här överlevde.

Det här viftades ändå bort av det västerländska etablissemanget. Han hade inte följt forskningsprinciper, hade ingen kontrollgrupp, och så vidare.

När coronapandemin var ett faktum talades det mycket om att Afrika kunde ha något att lära resten av världen när det gäller epidemier. Utbrott av hiv, ebola, malaria hade gett kunskap i hur man bemöter ett hälsohot.

Men mycket stannade på "kunde"-nivån. Var snacket om att ta lärdom av Afrika bara något som passade det moderna narrativet om framtidens kontinent? När det kom till kritan tog ingen modell av Afrika.

Foreign Policy Magazine publicerade i augusti ett index där länder poängsattes enligt hur de klarat virusutbrottet. Etta på listan är Nya Zeeland, tvåa Senegal. Det borde ändå inte komma som en överraskning, eftersom Senegal tidigt satte in stora insatser för att stoppa viruset. I maj kom nyheten om att senegalesiska vetenskapsmän utvecklar ett test som kostar bara en dollar och där man får resultatet på tio minuter.

Landet med sju läkare per 100 000 invånare (Finland har enligt Världsbanken 380) har sett fler fall men färre döda än Finland. Också Kenya rankas lite högre än Finland på listan.

Här i Nairobi är det nya normala att gå ut med mask, att få temperaturen mätt och händerna desinficerade om man går till en restaurang eller affär. Utegångsförbudet förkortades nyligen och är nu från 23 på kvällen till 04 på morgonen.

När Finland och andra europeiska länder nu oundvikligen går in i vad en del väljer att kalla andra vågen har länder som Kenya precis klarat sig undan den första. Hur den andra vågen ser ut här blir intressant att se.

I början av pandemin konstaterades det att Afrikas unga befolkning kunde komma att bespara kontinenten från dödsfall. Men ändå är det en del höjda ögonbryn och frågor om varför det är så få döda i Afrika. En del har förklarat det med dålig statistikföring och opålitligt testande. Men samtidigt är faktum att det inte har dött lika många som i Europa eller USA.

Borde man fråga sig varför det dör så många i västvärlden, i stället för att fråga sig varför det dör så få i Afrika?

När Senegal registrerade sitt första fall agerade man snabbt, precis som i många andra afrikanska länder. Resandet mellan olika regioner förbjöds, utegångsförbud infördes och testandet intensifierades. Mobila testlaboratorier inrättades. De kunde ge resultat på ett dygn, och ibland så snabbt som på två timmar. Den klara och tydliga myndighetskommunikationen har också fått beröm.

Senegal var bäst i klassen också under ebolautbrottet i Västafrika år 2014. När landet registrerade sitt första fall agerade myndigheterna snabbt och lyckades stoppa utbrottet på några månader, till skillnad från grannlandet Guinea samt Liberia och Sierra Leone.

Samtidigt är en del åtgärder som vidtagits sådana som inte skulle gå att göra i Finland. Tvång att bära munskydd kan inte införas enligt lagen, och utegångsförbud i Norden lär vi knappast se. Hur effektivt ett munskyddstvång är kan diskuteras. I Kenya går de flesta med samma skydd i flera dagar, har den på hakan och drar upp den bara vid poliskontroller för att slippa böter. Hela poängen med skydd går förlorad om man petar på det titt som tätt.

Eftersom viruset började spridas i Afrika senare än i andra delar av världen fick länderna här också mer tid på sig att förbereda sig för den första vågen.

Men trots allt snack om att lära av Afrika i början av pandemin kallas de låga dödssiffrorna och smittotalen nu för mirakel. Den afrikanska kunskapen togs inte på allvar.

Och hur gick det för Jean-Jacques Muyembe?

Han är nu 78 år gammal och driver ett laboratorium i Kongos huvudstad Kinshasa.

I fjol, 29 år efter att han botat ebolapatienter, användes hans metod från 1995 som grund för den första effektiva medicinen mot ebola. Många liv kunde ha räddats om man lyssnat på honom tidigare.

Under det senaste ebolautbrottet i Kongo, som förklarades vara över i juni i år, fattade han ett principiellt beslut: alla blodprover som togs skulle undersökas i Kongo. Ville någon utnyttja dem i sin forskning, fick de lov att ta sig till hans laboratorium i Kinshasa.

Och nu, snart 45 år efter att han undersökte den mystiska sjukdomen i Kongo, börjar han äntligen få äran för att ha upptäckt ebolaviruset.

Liselott Lindström är journalist i Afrika.

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Axxell tänker som morgondagens jordbrukare – satsar på samarbete

Mer läsning