Varför ta risken att bli magsjuk?

Deltagarna i resorna till Benin är ett tvärsnitt av finländarna. Så här ser några av dem på projektet.

Nelli Koskinen. Bild: Privat

NELLI KOSKINEN, (barnträdgårdsföreståndare, Esbo):

"Mina två passioner är barn och Afrika. Jag tycker att det är bra att få perspektiv på tillvaron i Finland och har tidigare rest i till exempel Kenya. Här i Benin har vågornas brus och vindens sus som hörs i hela byn varit härligt och att gå hem från restaurangerna på kvällen i den sammetslena natten. För mig är det oerhört att kunna hjälpa världens barn på det här sättet och på ett litet, tryggt ställe som Grand-Popo. De finaste mötena under resan hade jag då vi besökte ett barnhem och ett hem för föräldralösa.

I daghemmet sjöng den lokala föreståndaren sånger härifrån och jag sjöng "Pienen pieni veturi" och "Ihahaa hepo hirnahtaa". Det var fint att märka en omedelbar kontakt och tillit och att sångens språk är universellt och barnen genast började leva sig in och imitera mina gester. När jag tog ett barn i famnen ville plötsligt alla sitta i min famn.

Svårt för mig har varit att se fattigdomen överallt och tänka på vilka mängder saker barnen har i Finland. Jag skulle ju vilja hjälpa alla barn här! Jag har inte blivit van vid fattigdomen, och vill inte heller vänja mig. I hemmet för föräldralösa sov sju barn i samma, lilla säng och när jag tänkte på det så höll jag på att brista ut i gråt.

Varje gång jag ser magra, smutsiga och trötta barn tänker jag på forskningen: "Kanske kommer vaccinet att hjälpa er må bättre".

Vår grupp är full av liberala, öppna finländare av alla sorter. Men egentligen rekommenderar jag resan åt människor med fördomar för här är folk så vänliga att det inte går att besvara leendena med ett leende."

Marja-Leena Tikkanen och Tuomo Aalto. Bild: Nina Winquist

TUOMO AALTO (digital kommunikationsspecialist, Helsingfors) & MARJA-LEENA TIKKANEN (utvecklingsmentor, Helsingfors):

"Vi resonerade så här: Läkemedelsindustrin behöver ett vaccin mot den här typen av diarré, de västerländska turisterna betalar det men miljoner barn kan dra nytta – det behöver inte finnas en motsättning här.

Vi reser mest i Europa, men att få bidra till finsk toppforskning för fattiga barn och samtidigt för första gången resa till Afrika var ett vinnande koncept. Vi behövde inte bli besvikna – vi njöt särskilt av att promenera längs med stranden och leka med vågorna!

Vårt resenärsgäng har varit heterogent vad gäller ålder och bakgrund, men vi verkar ha samma värdegrund. Den här resan passar sig för icke-kräset, resevant folk som har lätt för att anpassa sig.

Det kan vara tungt att se till exempel barnen i barnhemmet mittemot laboratoriet, de levde i svåra förhållanden. Vi blev rörda av att de ändå verkade glada och orkade sjunga och dansa för oss då vi besökte dem. Men inte hade de några myggnät, sex-sju barn sov i samma säng och vi såg en mycket liten flicka laga mat.

Vi är inte några ligga-på-stranden-typer och har gillat utflykterna; de har varit välbalanserade mellan långa och korta dagsresor: Tänk att vi har fått se tre av Unescos världsarv på en och samma resa: slavporten i Ouidah, den flytande staden i Ganvié och de kungliga palatsen i Abomey!

I och med det här landets historia har vi tänkt mycket på vilka uttryck modernt slaveri tar sig och ser fram emot att se den nya pjäsen om slavflickan från Grand-Popo La mer si vaste på Nationalteatern i januari.

Minna Sankari. Bild: Nina Winquist

MINNA SANKARI (produktchef, Esbo):

"Vad far du dit och blir sjuk för? fick jag höra. Jag var nog själv också ganska spänd på om jag skulle bli sjuk, men då tänkte jag att diarré kan jag också få hemma. Men jag har hela tiden varit noga med hygienen och hållits helt frisk och glatt mig till exempel åt att ta fartfyllda lektioner i afrodans. Vi blir ju väl omhändertagna!

Mötena med människor har varit det absolut bästa på den här resan, precis som på mina tidigare som fört mig till Brasilien, Uruguay, Argentina, Costa Rica och Kina tidigare. Och att fly Finland i november är inte fy skam.

Jag kan inte franska och det har stört mig. Jag skulle ha fått ännu mer ut av resan då. Men jag har i stället satsat på mimik och kroppsspråk. Bra har det gått, i synnerhet barnen här är inte blyga, utan har också vågat röra vid mig.

Visst är många av resenärerna speciella och gör saker på sitt eget vis. Jag är inte nödvändigtvis någon som gillar paketresor fulla med finnar, men om jag får egen tid då och då så fixar jag det. Och egen tid här har jag ordnat bland annat genom att hyra en cykel och röra mig på egen hand lokalt. Jag rekommenderar den här resan."

Karita Peltonen och Mika Järveläinen. Bild: Nina Winquist

KARITA PELTONEN & MIKA JÄRVELÄINEN, forskare i biomedicin vid HU & specialist i laboratorieprodukter, Vanda.

"Vi har båda varit intresserade av att resa till Afrika igen efter ett besök i Kenya för fem år sedan. Så såg vi en stor artikel i HS en söndagsmorgon i maj och insåg att vi antagligen aldrig får en ny chans att uppleva en så unik resa som den här, berättar Karita. Vi upplever att vi är lyckligt lottade som får medverka i den här forskningen och upplever att vi bidrar till ett gott ändamål.

Tröskeln att besöka ett fransktalande land på egen hand hade varit för stor för mig, säger Mika.

Vi rekommenderar resan åt folk som gillar vildmark, nya upplevelser och som klarar av stugliv i Finland – men inte åt vänner av 5-stjärniga lyxboenden. Vi visste att vi skulle bo anspråkslöst och så är det. Vi har luftkonditionering och i övrigt det mest rudimentära, en fungerande dusch med ljummet vatten och wc. Restaurangen och de allmänna utrymmena är vad vi förväntade oss.

Det vi har blivit mest chockade över var plastavfallet som finns överallt och i massor, men vi beslöt att vi filtrerar bort allt negativt och koncentrerar oss på det positiva, såsom att människorna här är oerhört vänliga trots fattigdomen.

Vi åker hem med en bra känsla av Benin, en känsla av att det här är ett land i utveckling, att det inte står och stampar på samma ställe. Den känslan får vi till exempel när vi ser barn i skoluniformer överallt."

Harri Savolainen. Bild: Nina Winquist

HARRI SAVOLAINEN (pensionerad polis, Salo):

"Min mormor var djupt religiös och lärde mig redan som liten att man delar med sig och hjälps åt. En människa får vara fattig, men aldrig en skitstövel. Jag såg annonsen i mitt internetflöde och tog reda på var Benin var, att det inte hörde till de allra fattigaste länderna, att människorna är vänliga och att säkerhetssituationen är bra. Varför inte, tänkte jag.

En stor betydelse för min medverkan är att jag litar på fru Kantele, en finsk aktör med toppkunnande inom branschen. Om det här forskningsprojektet lyckas så kan det uppnå oerhörda resultat!

Jag hade tidigare anmält mig som frivillig till alzheimerforskningen, men jag dög inte. Min fru jobbar inom vårdbranschen och hade förståelse för min vilja att med min lilla, modesta insats hjälpa till.

"Havet är sjukt", sade en fiskare åt mig när jag var på promenad och pekade mot horisonten. Om man är fattig och satsar allt på att få mat på bordet hinner man inte fundera på naturens välmående, det har jag förståelse för. Men jag är ändå chockerad över mängden av skräp.

Resan är inget för besserwissrar, gänget här är erfarna resenärer och vet hur man beter sig, ingen sårar någon annan och vi har alla en positiv attityd. Allt har gått perfekt."

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00