Varför osynliggöra det röda Svenskfinland?

Maria-Pia Boëthius bok om inbördeskriget är en kritisk reflektion över hennes egen vita släkthistoria. Men varför i hela friden gestalta kriget som en språkstrid? Begriper hon inte att hon osynliggör en röd, svensk berättelse? undrar Fredrik Sonck.

Sakprosa

Maria-Pia Boëthius

Vitt och rött. Billies första krig

Leopard förlag 2018

Sverige är ett självupptaget land, lite som Nordens USA. Få svenskar har koll på vad Finlands statsminister heter eller vet de svenska namnen på nordiska storstäder som Turku, Tampere och Espoo. Frapperande många känner inte ens till att Finland har en svenskspråkig minoritet. Att inbördeskriget 1918 är en vit fläck av okunnighet i mången svensk hjärna är inte heller förvånande.

Men pinsamt är det, naturligtvis, och att en välkänd svensk intellektuell som Maria-Pia Boëthius försöker ändra på den saken är i princip helt i sin ordning. Själv har jag genom åren ofta uppskattat hennes texter, bland annat i ETC. Tyvärr är hennes bok Vitt och rött. Billies första krig bitvis rent undermålig. Men låt oss börja med dess förtjänster.

Boken tar avstamp i Boëthius mamma "Billies" och hennes morföräldrar Anttis och Eva Anderséns upplevelser under inbördeskriget 1918. Billie är vid krigsutbrottet ett barn i treårsåldern, men hennes pappa (författarens morfar) är baningenjör stationerad vid Björkö (nuvarande Primorsk på Karelska näset). Här tar de röda makten vid krigets inledning, men den familjeberättelse Boëthius låter oss ta del av är en skamlöst vit historia som under årens lopp (till stor del i svensk exil) förvandlats till en slags legend om ursprungslandet och familjens heroiska kamp, där de inslag som inte kan förskönas, förtigs. Det är en livslögn som Maria-Pia Boëthius kan hitta glipor och springor i; hos en älskvärd, levnadsglad och annars progressivt sinnad mamma hittar hon falsk bokföring och blinda fläckar. Central i boken är ändå mormodern Eva som – efter att hennes man baningenjören flytt för att ansluta sig till Pellingekåren – kallblodigt lurar tre unga rödgardister att försöka ta sig in i en minerad krutkällare.

Då Boëthius klär av det språk som händelser som denna lindats in i är hon som mest läsvärd: intellektuellt ärlig, men också mänskligt sensitiv. Och där mången annan blivit alltför förälskad i ett släkthistoriskt material som detta – böcker av det här slaget är ofta långrandiga och fullproppade med överlånga citat – berättar Boëthius befriande koncist.

Rött också på svenska

Men i den mån hon rör sig utanför sig och sin släkt landar hon ofta tokigt.

Till exempel är hennes grundantagande om att tigande och tabu omger inbördeskriget knappast längre giltigt. Den inställning som bokens Billie representerar – att framhärda i att tala om "frihetskriget", att ta den vita sidans moraliska överlägsenhet och rätt för given – är måhända inte helt utdöd. Men på det stora hela är det inte kontroversiellt att säga att den vita sidan firade sin seger med blodgirig hämnd och hänsynslös terror. Inte tu tal om att inbördeskriget fortfarande är känsligt, men arten av denna känslighet är en annan. Jonas Ahlskog gav i mitt tycke en utmärkt ingång till en mer nyanserad förståelse i HBL 28.1.2018. Läs den, ni som ännu inte gjort det!

Mer specifikt måste jag också protestera mot Boëthius förståelse av inbördeskriget som en konflikt mellan en svenskspråkig överklass och en finskspråkig arbetarklass. Visst var en stor del av finlandssvenskheten borgerlig, men om något innebar socialdemokratins inträde på den politiska kartan i Finland runt sekelskiftet 1800-1900 att språkfrågan fick mindre emfas. I ljuset av den internationella klasskampen framstod frågan om nationens språk som mer perifer.

Och så fanns det en röd svenskspråkig befolkning: arbetare i Helsingfors, svenska brukssamhällen i Västnyland – och till och med en socialistisk enklav i Munsala i Österbotten. Då som nu finns det svenskspråkiga finländare utan några som helst materiella privilegier. Och då som nu engagerar sig en del av dem på vänsterkanten.

Att då komma med svepande påståenden om att finlandssvenskar inte borde "appropriera" den "finska historien" om fånglägren och krigets efterbörd är faktiskt ganska oerhört. Min kollega Pia Ingström kommenterade tidigare fördomen "finlandssvenskarna som överklass", men för att vara extra tydlig: med den postkoloniala/feministiska begreppsapparat som Boëthius själv anknyter till blir "röda finlandssvenskar" så att säga dubbelt underordande och osynliggjorda – både på grund av klass och på grund av språk.

Kunskapsluckor

Helt frånsett det faktum att språkgrupperna inte är några oföränderliga och från varandra isolerade entiteter, så talades alltså också svenska i fånglägren, och också svenskspråkiga rödgardister avrättades utan rättegång av exekutionspatruller.

För mindre än ett år sedan uppmärksammade socialdemokratiska Arbetarbladet.fi hur högernationalistiska Finskhetsförbundet försökte framställa den vita terrorn i Västnyland som finlandssvenskars förföljelser av finskspråkiga.

"Det är ganska märkvärdigt att samtidigt som man i Finland nått den punkt där man kan gräva i arvet av 1918 utan att det skapar motsättningar mer så vill man gräva upp den gamla språkstriden," kommenterade förra utrikesministern Erkki Tuomioja, förutom socialdemokrat även docent i historia.

Han riktade sig till dagens finska nationalister, men den kommentaren kunde också Boëthius begrunda.

Annars tycker jag att hennes kritiska reflektioner över sin egen familjehistoria verkligen kan tillföra något av värde. Men såtillvida är jag glad att Boëthius inte "approprierar" desto mer än hon gör, för hennes kunskapsluckor lyser tyvärr också igenom i det stora antal småfel som präglar boken. Att likna Ekenäs vid Djursholm – själva sinnebilden för ett svenskt överklassområde – är direkt missvisande. Att placera S:t Michel "utanför Vasa" är direkt felaktigt. Voimaliitto kan inte översättas som Förbundet för våld, och den röda soldat om försökte lugna den unga Billie sade förmodligen "älä pelkää" och inte "ala pelkää" medan den fyllgubbe som hotade familjen sannolikt vrålade "pää poikki" och inte "pä pojki".

Jag lovar, ibland är det bättre att anlita en lektör än att kokettera om sin ängslighet för att appropriera.

Fredrik Sonck Kulturchef

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33