Varför lyckas Finland där Sverige inte gör det?

Bild: Wilfred Hildonen

Inflytandet från bondepartier och liberaler har stoppat en finsk centralism av svensk modell. Finska politiker har lärt av historien och vetenskapen och funderar själva utan att nämnvärt tyngas av ideologiska dimridåer. Man agerar alltså som kloka människor brukar göra. Det syns i skolorna. Det syns i försvaret. Det syns i vården. Det syns i beredskapens lager, skriver den svenske professorn Torsten Sandström och uppmanar Sverige att ta efter lillebror.

I min ungdom var Finland ett land som levde med minnen av plågor från kriget och den geografiska närheten till sovjetstaten. Alltså hårda erfarenheter. Många medborgare lämnade nationen. En stor grupp tillverkade bilar och bostäder i Sverige eller utförde lågbetalda städ- och textiljobb i storstäderna. Många sågs som andra klassens samhällsmedlemmar. Man påstod att de söp och drog kniv. Det var då det.

Under senare år har en ny bild av vårt grannland vuxit fram. Deras skolpolitik hyllas i olika mätningar – en skola där kunskaper lärs ut under rimlig ordning. Vidare är det finska förvaret på plats, ty det har aldrig lagts ned. Alltså är beredskapslagren fulla med sjukvårdsmateriel och annat som behövs exempelvis i tider av coronavirus. Och dessutom förlöser den finska sjukvården svenska barn sommartid (då svenska landsting årligen överraskas av semesterlagen) samt utför operationer, som inte landstingen förmår klara av på grund av att man satsat på byråkrater i stället för vårdpersonal. Finland presenteras således allt oftare – ibland undrande eller till och med motvilligt – som ett föredöme. För politikens storsvenskar är detta smärtsamt. Självbilden är ju att Sverige är ett föredöme för världen. Inte lillebror Finland.

Vad är det som gör att Finland fungerar bättre än Sverige i en rad avseenden? Det finns flera förklaringar, som delvis överlappar varandra.

Närheten till den ryska grannen har redan nämnts. Inbördeskriget och Stalins anfallskrig har inte gett den finska arbetarrörelsen den medvind och manöverutrymme som den svenska motsvarigheten tillkämpat sig. För övrigt har Finlands industrialisering varit senare än den svenska. Bondesamhällets politiska krafter har med närstående partier därför kringskurit det finska socialdemokratiska partiets utrymme att bygga det kollektiva samhälle som broderpartiet låtit gjuta i betong i Sverige. Det jag är ute efter är en annorlunda finsk historisk bakgrund, som präglats mer av individualism och tuff verklighet än grannlandets kollektivism och industrisamhälleliga mjölkkossa.

Finland har som sagt i huvudsak intagit en kritisk eller avvaktande position till socialismen. Inte förstås bara till kommunismen utan även till den storskaliga ideologi som det svenska S-partiet har presenterat. Finska SDP har lyckligtvis aldrig erövrat det monopol på att formulera dagspolitiken, som den svenska arbetarrörelsen lyckats med. Innebörden är att den finska statsapparaten inte blivit impregnerad av SDP:s alla kollektiva dogmer. Inte heller byråkratin har vuxit sig lika hög i Finland och framför allt inte blivit lika konsekvent styrd av personer som är närstående till socialdemokraterna. Resultatet har därför blivit att ett finskt svängrum vuxit fram för fritänkande och förnuft. Motsatsvis har den kvardröjande kollektiva betongens samhälle blivit en av Sveriges främsta olyckor.

En stark politisk ideologi som det svenska S-partiets genomsyrar självfallet samhället och dess olika institutioner. På olika befattningar i samhällspyramiden installeras styrelser och ledare med den rätta politiska åsikten. Resultatet blir att de flesta människor går i takt och ängsligt sneglar uppåt efter direktiv. I Finland fattar kompetenta och självständiga personer själva beslut som är praktiska och nödvändiga.

Under historiens gång – och återkommande politiska växlingar vid makten – har alltså Finland, liksom många andra demokratiska stater, lyckats utveckla en sund pragmatik. Inflytandet från bondepartier och liberaler har stoppat en finsk centralism av svensk modell. Finska politiker har nämligen lärt av historien och vetenskapen. De funderar själva utan att nämnvärt tyngas av ideologiska dimridåer. Och lagar efter erfarenhet och bästa förnuft. Man agerar alltså som kloka människor brukar göra. Det syns i deras skolor. Det syns i försvaret. Det syns i vården. Det syns i beredskapens lager. Och så vidare.

Min bild av svenska medier är lika dyster som skissen över S-partiets hegemoni. PK-ismen i vårt land är påträngande och fungerar som en stödtrupp till det statsbärande partiet. Politikerna ges alltså bistånd från den tredje statsmakt som komiskt nog är satt att övervaka och gissla dem! Även om jag inte är någon kännare av finländska medier har jag fått berättas att det där ofta är högre till taket i medierna. Hufvudstadsbladet nämns ibland som öppen för kritiska texter till exempelvis den av FN riggade klimatkrisen. Hur det är med andra medier vet jag inte. Men mot bakgrund av de faktorer jag nyss nämnt skulle det förvåna om inte finska medier präglas av förnuft och praktiska idéer.

Om jag har rätt i min enkla beskrivning av det finska samhället har Sverige mycket att lära. Jag tror knappast att vårt lands politiker självmant kommer att inse denna bistra sanning. De har vuxit fast i den uppsvenska centralismen. Rollen som yrkespolitiker är viktigare än nationens bästa. Däremot kan kanske unga och äldre svenskar komma att samlas kring en ny praktisk öppenhet i samtal och politik. Deras dom över de senaste decenniernas svenska politiker – och myndighetschefer – blir mycket hård.

Vid valurnorna kommer röster att ges för en förnyelse av en nation som kört fast i S-partiets gråa betong. I cementblandningen har rättsstaten fjättrats i stället för att utvidgas. Försvaret har närmast lagts ned. Kunskapsskolan har förvandlats till en orolig förvaringsplats. Löften om bostäder till alla har blivit ett hån. Politiker och myndigheter samverkar för att dölja orsaker till klanbrottsligheten och verkar för att de kriminella ska tillåtas fortsätta på inslagen bana. Och skatterna är antagligen världens högsta. Och så vidare.

Alltså har Sverige all anledning att ta rygg på Finland. Om alltfler lyssnar på lillebror – på ungdomens tankar – kommer Sverige på rätt köl.

Torsten Sandström professor emeritus (civilrätt), Lund, Sverige

Torsten Sandström

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Renoverad funkisbostad inspirerar som härligt stadshem

Mer läsning