ÅA-forskare: Därför skrev jag under uppropet mot mansdebatten

Man kan inte klampa in i en diskussion som handlar om offerskap på vilket sätt som helst. Då det handlar om känsliga saker kommer plumphet att ha riktiga konsekvenser, skriver Antony Fredriksson som var en av dem som protesterade mot debatten "Jämställdhet ur mansperspektiv" som skulle ha ordnats vid Åbo Akademi.

År 2017 präglades av en kampanj som gick ut på att miljontals kvinnor offentligt började berätta om personliga erfarenheter av sexuellt våld, trakasserier, tafsande och maktmissbruk. Vi har alla hört de här berättelserna, men har vi glömt att det här faktiskt hände på riktigt? Att det handlade om riktiga erfarenheter?

Tydligast minns jag de personliga vittnesmål som två av mina kvinnliga bekanta postade på Facebook i samband med metoo-kampanjen. Den ena beskrev ett mångårigt parförhållande i vilket hennes dåvarande man, sakta men säkert, började utöva allt grövre fysiskt våld mot henne. Till slut, efter att han misshandlar henne i den grad att hon bankas medvetslös och vaknar i en pöl av sitt eget blod med flera benbrott och ett demolerat ansikte, börjar hon söka hjälp och lyckas efter enorma ansträngningar etablera ett nytt liv. Mannen spärras in och hon lever vidare med skador för livet, med vetskapen om att mannen en dag kommer att släppas fri, vad händer då? Den andra berättelsen var en beskrivning där min bekanta går hem efter en krogkväll och märker att någon följer efter henne, hon ökar takten mot sin dörr och försöker slinka in, men mannen hinner ikapp henne och tränger sig in med våld, en granne kommer till hjälp och förövaren rymmer från platsen. Min bekant berättar att hon fortfarande känner en ständig skräck då hon rör sig ensam på natten.

Cirka ett år efter metoo-kampanjens kulmen läser jag i Åbo Underrättelser under rubriken "Metoo-offrens känslor, står i vägen för lösningar", att "Intresseföreningen för jämställdhet vid Åbo Akademi" i samarbete med Yle ordnar en diskussion om jämställdhet ur ett manligt perspektiv. Arrangören Johan Nyman beskriver ett av huvudproblemen för jämställdhet i dag som att: "Jag och andra har observerat att många tror att lösningsperspektivet handlar om att ge kvinnor inspiration, om att peppa och om terapi. Det ska lösningsperspektivet inte handla om. Där måste man kunna hantera sådant som upplevs som irrelevant, till och med provocerande." (ÅU 1.11.2018)

Man har bjudit in Alexander Bard som bland annat önskat att "många av #metoo-tjejerna använde mer humor i stället för att springa omkring och vara så arga hela tiden, för det vinner de ingenting på i längden" (Metro 24.10.2017). Bard har även twittrat att metoo handlar om "150 miljoner neurotiska kvinnor som läst #fiftyshadesofgrey".

Jag har svårt att förstå hur jag kunde förklara för dem som blivit offer för övergrepp att min arbetsplats, ett universitet och en av de största finlandssvenska institutionerna, nu fungerade som plattform för ett evenemang där deras offerskap, känslor och utsatthet ifrågasätts. Jag förstår inte på vilket sätt tanken om att offrens känslor står i vägen för lösningar, kan vara en godtagbar ståndpunkt.

Och här handlar det inte enbart om metoo-kampanjen. Lika lite har jag förståelse för att man förbiser deras berättelser och känslor som råkat ut för drev och hängts ut felaktigt i medierna. Här tänker jag till exempel på teaterchefen Benny Fredriksson, som på fel grunder hängdes ut av Aftonbladet för inblandning i sexuella trakasserier, varefter han begick självmord. Det dramat vittnar om samma sak, att man inte tog i beaktande offrets känslor. Från mediernas sida körde man på i blindo och publicerade oaktsamma spekulationer utan verklighetsgrund. Fredrikssons änka uttalar sig om mediernas roll: "Man ser ju att de har gjort ett gigantiskt fel, men det är så många som gjort fel. Vår tid är ju ur led på sätt och vis med de här möjligheterna att säga dumheter, slänga ur sig elakheter hur lätt som helst" (Anne Sofie von Ottersvt.se 2.9.2018). I en intervju i Expressen (26.7.2018) beskriver von Otter ytterligare hur hennes man, i och med drevet, gick in i en djup depression med symtom på post-traumatisk stress. Han förlorade sitt sinne för humor och blev trasig och sjuk.

Det ordnas en mängd olika diskussionstillfällen, seminarier och konferenser vid Åbo Akademi. Det är viktigt att det finns en bredd av olika röster som kommer till tals i sådana sammanhang. Så var inte fallet vid tidpunkten då vi skickade in vårt upprop för att uppmana ledningen att inte vara med om att ordna evenemanget i ÅA:s regi. Det var vid den tidpunkten ett evenemang som präglades av ett skeptiskt förhållningssätt till offerberättelser och som saknade en balanserad uppsättning av talare.

Reaktionerna på vårt upprop har sedan levt sitt eget liv i medierna. Thomas Rosenberg är "orolig över den självgoda air av rättfärdighet som omger dem som lyckades porta debatten. Dessa skriftlärda är övertygade om att de har rätt, och alla andra fel" (Kyrkpressen 22.11). Anu Koivunen tycker att "ÅA-medarbetare som lanserade uppropet mot evenemanget […] gick ju rakt in i fällan och förlorade därmed sina talpositioner" (HBL 22.11). Och Alexander Bard tycker att ledningen som avskrev sig från ÅA:s medverkan inte ska ha ansvarsfulla poster på universitetet: "De är direkt olämpliga för att vara i den miljön, de får ha andra arbetsuppgifter så länge som de har så svaga psyken att de inte klarar av folks närvaro" (HBL 19.11).

Min reaktion, utifrån vilket jag skrev under uppropet, handlade inte om en "air av rättfärdighet" eller om någon form av taktiskt övervägande angående medielogiken, lika lite som det handlade om mitt svaga psyke eller någon personlig känsla av kränkthet. Det handlade om att jag förstår att man inte kan klampa in i en diskussion som handlar om offerskap på vilket sätt som helst. Då det handlar om känsliga saker kommer plumphet att ha riktiga konsekvenser. Institutioner som vill ta sig an de här svåra och viktiga frågorna bär på ett ansvar för den form som diskussionen tar. Då jag skriver på ett upprop som rekommenderar att ÅA som institution inte kan stå bakom vilka som helst perspektiv på en infekterad och svår diskussion säger jag inte nej till yttrandefrihet (den kommer inte att främjas av ifrågasättande av offerskap) eller en mångfald av perspektiv, jag säger nej till ett perspektiv i vilket man ifrågasätter djupa svårigheter i personliga erfarenheter. Och jag tänker inte ursäkta mig för att säga nej i dylika sammanhang i fortsättningen.

Skribenten är forskare i filosofi vid Åbo Akademi

Antony Fredriksson

Anrikt företag med koll på klockan

Urmakar- och guldsmedsföretaget Oy Osk. Lindroos Ab har betjänat sina kunder allt sedan 1890. Speciellt känt är företaget i dag för sin försäljning av klockor från exklusiva och klassiska märken. 17.12.2018 - 09.24