Varför drogs dagismaten in i allt detta? Historien om fackstriderna i ett nötskal

Mot varandra står en organisationsvärld som kretsar kring avtalsverksamhet och en värld där en tidigare vd leder regeringen enligt hur han ser att en operativ chef ska vara. De två världarna har krockat som två tjurar i slow motion, skriver Sylvia Bjon i sin analys. Bild: Mostphotos

I början veckan kan JHL:s politiska stridsåtgärder påverka maten på daghem, vilket fått många att undra varför stångandet blivit så dramatiskt om en lag som inte finns. Svaret finns i en räcka av skeenden hittills.

Övertidsförbud och nya punktstrejker i industrin har utlysts på grund av regeringens planerade lag om att sänka tröskeln för att säga upp anställda av personliga skäl i små företag med under tio anställda.

Regeringen har tonat ned dramatiken: Det ska fortfarande krävas tunga och sakliga skäl, precis som det står i nuvarande lag, för en uppsägning. Men de förseelser som anses vara tillräckliga för en uppsägning ska kunna vara mindre i små företag, eftersom de där vållar en större skada, är regeringens logik. Vilken rättspraxis det blir och hur den skulle skilja sig från nuvarande går det inte att säga ännu.

Om det är en sådan liten loppa enligt regeringen, varför stångar både regeringen och facket sig blodiga?

Löntagarna hänvisar till att den gör anställda olika inför lagen, men befarar också att det är ett sluttande plan att börja luckra upp de anställdas skydd.

Regeringen uppfattar däremot det här förslaget som en ersättande åtgärd för ett annat lagprojekt, arbetstidslagen, som blev mer urvattnad än man hoppats. Därför föreslår nu regeringen med flera munnar, att om uppsägningslagen inte duger, så kan man riva upp arbetstidslagen på nytt.

Det gamla såret handlar om möjligheten att ingå lokala avtal om arbetstid i företag som inte hör till arbetsgivarförbunden. Hittills har de nämligen omfattas av allmänbindande kollektivavtal, men kan inte förhandla om avvikelser som kräver en förtroendeman som motpart.

Redan i samband med konkurrenskraftsavtalet diskuterade man möjligheten att öppna upp lokala avtal för icke-organiserade företag. Det blev inget. Facket hänvisar till att det var Finlands företagare som drog sig ur, fast de representerar icke-organiserade arbetsgivare. Men för företagarna känns det lika självklart att de inte ville ha ett förslag som hade inneburit att det behövs fackliga förtroendemän på arbetsplatserna, eller "organisationstvång, som de säger.

Att regeringen erbjuder den här bägaren igen är en klen tröst för löntagarfacken. Farhågan på den kanten är att hela systemet med allmänbindande kollektivavtal vittrar sönder, ifall det inte finns ett mervärde för arbetsgivare att vara organiserade. En tumregel för att ett kollektivavtal om arbetsvillkoren ska vara allmänbindande brukar vara att minst hälften av branschens anställda finns hos arbetsgivare som är part i avtalet, alltså organiserade.

För att se hela bilden måste man alltså, om och om igen, gå ända tillbaka till konkurrenskraftsavtalet. Det är den enskilda sak som förblivit en påle i köttet på löntagare som förlängt sin arbetstid i allmänhet, och för de offentligt anställda i synnerhet, eftersom deras semesterpengar skurits ner.

Avtalet som sved för löntagarna togs som ett löfte att regeringen drar tillbaka en sparlista över andra hotande sparåtgärder, och att man hädanefter bereder arbetslivsfrågor i samarbete.

Ilskan blossade därför upp redan med aktiveringsmodellen, som uppfattades av FFC som ett avtalsbrott.

Det vi har mot varandra här är en organisationsvärld som kretsar kring avtalsverksamhet – vars hela existens är avtal, överenskommelser och hur de tolkas – och en värld där en tidigare vd leder regeringen enligt hur han ser att en operativ chef ska vara: Inför nya förslag eller ändrar riktning om han ser på sin lägesbild att det behövs.

De två världarna har krockat som två tjurar i slow motion, och dammet stiger över resten av samhället.

På fredagen blev det uppenbart att konkurrenskraftsavtalet, och den uppfattning facket haft av vad man skulle vinna på att betala för den eftergiften, är det som skaver. Industrifacket meddelade att man säger upp avtalet så det slutar gälla för metallfacket efter 2019.

Det ligger egentligen inget nytt i det. Metallfacket, som numera är en del av Industrifacket, har hela tiden haft ett slutdatum och en uppsägningsklausul vid utgången av 2019. Arbetsmarknaden har vetat om det, och löntagarna har närmast förväntat sig att Metall skulle börja leda utträdet ur arbetstidsförlängningen.

Men att Industrifacket meddelar redan nu om uppsägningen av avtalet skvallrar om var skon har klämt från början.

Rättad 22.10 klockan 13.40: Industriförbundet till Industrifacket.

Sylvia Bjon Reporter

En nästan skuldfri bostad ger dig flera möjligheter i din ekonomi

Ett omvänt bostadslån innebär utnyttjande av den förmögenhet man har fast i sin bostad. Om man känner att pensionen inte räcker till och besparingar sitter i väggarna, kan man frigöra medel genom att ta banklån på upp till hälften av bostadens värde. 25.4.2019 - 10.46