Varför blev det inte fred mellan Israel och Palestina?

Yitzhak Rabin och Yassir Arafat undertecknade ett fredsavtal med avsikten att sätta punkt för osämjan och blodsutgjutelserna. Bild: Saar Yaacov

Kvällens dokumentär handlar om vad man kanske kan kalla den sista spiken i kistan för ett tolerant, fredssökande Israel: Osloprocessen.

Dokumentärprojekt: Dagböckerna från Oslo sänds i Yle TV1 17.9 kl. 21.30, repris 23.9 kl. 12.50.

Den 19 juli röstade det israeliska parlamentet Knesset igenom den så kallade "nationalstatslagen". Lagen definierar Israel som en "nationalstat för det judiska folket" och reserverar också rätten till självbestämmande inom Israel som unik för just det judiska folket. I praktiken är det en apartheidlag som lägger svart på vitt det som redan länge varit känt för de flesta med ögon i huvudet: politisk makt och grundläggande medborgerliga rättigheter i "Mellanösterns enda demokrati" är ett privilegium som endast är reserverat en utvald etnoreligiös grupp.

Tillsammans med den intensifierade koloniseringen av den palestinska Västbanken genom internationellt olagliga bosättningar samt det groteskt ensidiga våld som regelbundet drabbar den inlåsta, statslösa befolkningsspillran i Gaza, är detta en kulmination av den fanatiskt högernationalistiske, före detta fallskärmsjägaren Benjamin Netanyahus regerings politik. Netanyahu backas upp av en stark koalition av de mest blodtörstigt chauvinistiska elementen i ett samhälle där en konstant känsla av belägring holkat ur civilsamhället inifrån. De progressiva krafterna i Israel finns fortfarande kvar, men är för splittrade, ineffektiva och isolerade för att rucka Netanyahus position trots att han regelbundet drabbas av pinsamma korruptionsskandaler. De kan endast ordna enskilda massdemonstrationer där liberala israeler kan lindra sitt samvete genom att skrika solidariska slagord på arabiska en kväll innan de går hem, medan Netanyahu fortsätter styra landet. En betydande andel har redan flyttat utomlands till samhällen som låter dem andas friare.

Hemliga förhandlingar

Kvällens israeliska dokumentär från 2018, The Oslo Diaries av Mor Loushy och Daniel Sivan, handlar om vad man kanske kan kalla den sista spiken i kistan för ett tolerant, fredssökande Israel: Osloprocessen. Under nittiotalet då spänningarna mellan Israel och palestinierna nådde en kokpunkt och palestinska befrielseorganisationen PLO:s bomber regelbundet exploderade på Israels gator, medan israeliska soldater sköt skarpt mot demonstrerande palestinska ungdomar, tog Israels premiärminister Yitzhak Rabin en betydande risk då han i hemlighet inledde fredsförhandlingar med PLO. Endast att parterna satte sig vid samma bord var ett genombrott; tidigare hade Israel inte ens erkänt PLO som en legitim representant för det palestinska folket.

Sakta och gradvis lyckades de israeliska och palestinska förhandlarna bygga upp ett gemensamt förtroende och gradvis nå närmare och närmare en fungerande kompromiss. Palestinierna skulle erkänna Israels rätt att existera i fred och säkerhet. Israel skulle dra tillbaka sin militär och sina bosättare från de områden som enligt internationell lag tillhörde palestinierna. Under förhandlingarna föddes något bräckligt och värdefullt också på ett personligt plan: ur fiendskapen spirade så småningom en vänskap som personifierades då palestiniernas ledare Yassir Arafat jovialiskt skämtade med Israels president Rabin. En annan, lyckligare framtid hägrade.

Dröm om Storisrael

Men så skulle det inte bli. Redan då var nämligen Netanyahu, då en eldig oppositionspolitiker, fullt sysselsatt med att lägga grunden för sin egna, helt annorlunda politiska vision. Då nyheterna om de hemliga fredsmötena läckte ut började han mobilisera den israeliska extremhögern, vars politisk-religiösa feberdröm är ett Storisrael som sträcker sig långt bortom Jordanflodens andra strand. Enligt dem var Arafat en terrorist, och Peres en förrädare som sålde deras expansionistiska dröm åt de arabiska undermänniskorna som i stället skulle rensas ut ur det heliga landet med blod och eld. "Peres säger att Bibeln inte är ett jordägardokument: jag säger att den är det!" skriker en yngre Netanyahu som fortfarande har hår kvar på flinten i gamla arkivfilmer från Knesset. Han adresserar också en fredsfientlig demonstration i Jerusalem, och vi ser honom kämpa för att dölja ett uppspelt flin då folkmassan framför honom skriker våldsamma slagord inte bara om Arafat, utan också om att mörda "förrädaren" Peres.

Så skedde också: under en demonstration för fred i Tel Aviv infiltrerade högerextremisten Yigal Amir folkmassan och sköt Rabin i ryggen. Trots hans närmaste efterträdares enträgna försök att återuppliva fredsprocessen dog den med honom, medan Netanyahus anhängare ryckte åt sig det politiska initiativet. Och så var vägen lagd som skulle leda fram till dagens situation, fruktansvärd för palestinierna men också djupt tragisk för den israel som en gång drömde om ett fritt, fredligt och demokratiska samhälle, inte enbart för de utvalda.

Otto Ekman Reporter

Bli kock i Axxell

Svenskfinlands kändaste kock, Micke Björklund, har trätt in som mentor och mecenat för Axxells kockutbildning i Karis, för kockutbildningens framtid och Finlands matkultur. 8.10.2019 - 11.40

Mer läsning