Varför är det ett problem om fonderna bidrar till basfinansiering för något som är bra?

Bild: Wilfred Hildonen

Om finlandssvenska stiftelser enkom ska ha en kompletterande funktion, men inte en upprätthållande, kommer en hel del finlandssvenska organisationer att dö.

Torsten Fagerholm skriver på ledarplats (HBL 17.4) med anledning av Cupores nyligen utkomna, fondbeställda rapport om fondfinansiering av organisationer om "Fyrkens förbannelse".

Flera fonders och stiftelsers uttryckliga syfte är att stöda och främja det svenska i Finland genom att dela ut pengar till organisationer som omsätter pengarna i praktisk verksamhet.

Varför ses det som ett problem om fonderna bidrar till basfinansiering för något som är bra? Det är nämligen mycket som är alldeles väldigt bra inom den svenskspråkiga organisationsvärlden (vi brukar tackas varmt i festtal, men det kanske har gått Fagerholm förbi). "Volym och jämntjock kontinuitet" av relevant verksamhet (som rätt ofta till en del finansieras också av det offentliga, vilket Jessica Lerche väl framhåller i sin insändare (HBL Debatt 21.4) kan mycket väl vara kvalitativ och, hävdar jag, ofta en förutsättning för det efterlysta nytänket och experimentlusten! Det behövs en överblick (kontinuitet!) och en motor (basverksamhet!) för att det ska finnas förutsättningar att förverkliga projekt med höga ambitioner, särskilt om resultaten är tänkta att bestå.

Experimentella och nydanande projekt som lett till kvalitativt högtstående resultat har redan gjorts i åratal. Men om verksamheten tar slut i och med att projektfinansieringen avslutas, vem vinner på det, om det inte finns aktörer med basverksamhet i vilken den kan tas upp och fortsättas? Tyvärr har också hastigt hoprafsade projekt skådats, med egentligt syfte att kompensera för en basverksamhet och kontinuitet som anses osexig (jämntjock, konservativ, osund, egentligen på "det offentligas ansvar" etcetera). I projekthets finns en inbyggd risk att det direkt motverkar samarbete och tvärtom leder till tävling mellan aktörer som vill behålla sina egna projektanställda från projekt till projekt för att därmed också kunna motivera sin basverksamhet och ha kvar åtminstone en liten gnutta kontinuitet. Fungerande samarbeten byggs upp över längre tid. De kräver ömsesidigt förtroende. Och en bas att stå på.

Om finlandssvenska stiftelser enkom ska ha en kompletterande funktion, men inte en upprätthållande, kommer en hel del finlandssvenska organisationer att dö. Det är kanske vad Fagerholm anser borde göras: inte "per autopilot bevara traditioner och existerande verksamheter … för deras egen skull", men då går vi uttryckligen miste om professionalitet. "Det offentliga" har föga intresse av att bevara finlandssvenska organisationer.

För övrigt: vem ska axla ansvaret för de finlandssvenska kultur- och traditionsbärande organisationer som inte är produktiva, nydanande eller experimentella, men trots det kan vara värdefulla om inte finlandssvenskarna själva? Jag tror att de flesta av donatorerna vars pengar nu ligger som grund för utdelningen nog uttryckligen ville att just kulturarvet, även om det är luddigt definierat, skulle bestå.

Slutligen, apropå den påstådda bristen på utvärdering: vi i organisationer utan någon säker finansieringsgrund utvärderar minsann oss själva kontinuerligt och skriver om vårt existensberättigande flera gånger årligen, i samband med varje enskild ansökan och rapport. Ja, detta kunde göras effektivare och projektmedelskarusellen borde kanske ses över. Det kan vi som är beroende av finansieringen svårligen göra, initiativet bör tas av finansiärerna. Från fältets sida bidrar vi gärna med den expertis vi besitter, men i slutändan: vi producerar det vi får finansiering för. Tack.

Katja Salojärvi, verksamhetsledare för Norr om Stan – samorganisation för 27 svensk- och tvåspråkiga föreningar i norra Helsingfors och Vanda

Svar Journalistikens uppgift är att ställa obekväma frågor, att via sund granskning frammana självkritik. Trovärdighet bygger på öppenhet och redovisningsplikt – både för stiftelser och för tredje sektorn. Alternativet vore tondövhet med ett parti, en sanning. I långa loppet betyder det apati, irrelevans och kulturell självdöd för Svenskfinland.

Ledaren baserar sig på samtal med proffs med nära inblick i processerna, texten uttrycker blott Cupores egna slutsatser på ren svenska. Detta är startskottet för en svår diskussion. Attityden "Vi har ju våra fonder" gör i längden en björntjänst med tanke på svenskan, och strider mot stiftelselagen samt god förvaltningssed.

För att följa upp finansieringens genomslag måste stiftelsernas roll och styrningsgrad tydliggöras: är man tidsbunden finansiär, samarbetspartner eller evig bärare av organisationerna? Vågar man välja, fokusera och prioritera? Varje gång svenskspråkiga fonder täcker upp för det offentliga grumlas gränsen för statens samhällsansvar.

I stället för att skriva försvarstal kunde berörda parter ägna patos åt att fundera på sina egna ansökningar: på professionalisering, förnyelse och den egna verksamhetens naturliga livscykel.

Torsten Fagerholm, ledarskribent, HBL

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Mångsidiga museiupplevelser lockar till Lahtis

Mer läsning