Värdefullt udda

Alltför ofta dömer vi dem som är neurologiskt annorlunda, dem som inte passar in.

Det är nog lite udda att jag, trots idoga försök, aldrig riktigt lärt mig månaderna på finska. På svenska går det an, på engelska också, men fråga mig vad maj är på finska och jag måste räkna på fingrarna: "Tammikuu, helmikuu …". Likaså har jag ytterst svårt för tv-program där folk hamnar i generande situationer. Jag blir som ett litet barn, tittar mellan fingrarna, och stänger i värsta fall av, allt eftersom det påminner mig om min egen patologiska rädsla för sociala fadäser. Jag bär härtill på en hel serie komplexa neuroser, sådana som jag inte ens riktigt vill blotta här. En udda fågel, helt enkelt, fastän jag får plats i medierna.

Nu skriver jag alltså inte detta för att få sympati, eller för att vältra mig i hur speciell jag är. Alla har vi ju dessa udda drag, de små saker som skiljer oss från massan, hur generande de än kan vara för oss. Vissa är blinda för färg, andra för ord. Vissa kämpar med dyskalkyli, vilket är ett väldigt fint ord för att ha svårt med siffror och matte. Rädslorna skall vi bara inte tala om. Jag har en bekant som har väldigt svårt med duschhuvuden, eftersom de har väldigt många små hål i en ordnad form (det lär kallas trypofobi), och hen tycker det är äckligt. En annan av mina kompisar är rädd för sniglar.

Allt detta är väl i och för sig inte så konstigt, eller anmärkningsvärt. Men kanske borde det vara just det senare, värt att anmärkas på. För vad om detta inte är ett problem, utan snarare något att hylla? Det finns ett relativt nytt begrepp, ett som uppstått när man försökt tänka kring hur tillstånd som till exempel autism skall förstås – termen "neurologisk mångfald" eller neurodiversitet. I denna diskussion har man försökt vända på steken hur vi tenderar att se på dem som är annorlunda än vi själva, och konstaterat att snarare än att stigmatisera annorlunda sätt att vara, reagera, och tänka borde vi ta dessa på allvar, som exempel på hur rik varians det finns i mänskligheten, och hur egenheter kan vara värdefulla.

För ju mer jag tänker på det, desto säkrare är jag på att neuroser och andra underligheter är en rikedom, inte ett problem. Ok, så jag klarar inte av att lätt skilja mellan vänster och höger. Kanske är just detta vad som gav mig förmågan att se udda tolkningar – något som hjälpt mig i karriären? Ok, så jag är neurotisk. Kanske är det just det som hjälper mig hitta uppslag – till exempel för kolumner?

Alltför ofta dömer vi dem som är neurologiskt annorlunda, dem som inte passar in. Något mindre udda fåglar som jag kommer undan, eftersom vi ändå kan spela normala. Men vi är egentligen inte det, vi är bara bättre på att spela spelet. De som inte klarar det, blir ofta tolkade som annorlunda, som bristfälliga. Även fast de skulle ha mycket att ge.

Så låtom oss vara stolta över våra egenheter. De är inte brister, de är tecken på vår unika natur. Och låtom oss inte döma andra för deras, utan glädjas åt världens mångfald, och dess neurodiversitet.

Alf Rehn professor

Byggnadsarv kräver vård och goda produkter

På Illby gård i Borgå värnar man om det gamla genom att ta väl hand om sina byggnader. Målningen av karaktärshuset var ett stort projekt, men något man räknar med att ha glädje av länge. 13.6.2019 - 09.39