Vardagsskräck om nyliberala illusionsbyggen

David Kozma och Romulus Chiciuc är byggjobbare i performancen Rakentajat. Bild: Mihut Naita

European Theatre Collectives Rakentajat blandar humor och stundvis isande effektiv skräck för att illustrera hur den nyliberala bygg- och bostadspolitiken formar våra liv.

Rakentajat. Arbetsgrupp: Varja Arola, Romulus Chiciuc, Nina-Maria Häggblom, Piret Jaaks, David Kozma, Hilda Kozma, Salla Kozma, Timo-Pekka Luoma, Petra Poutanen-Hurme, Markus Serala, Tambet Tuisk.

Premiär på Teater Viirus 24.10.

Ett nätverk av prasslande plastskynken, vingliga byggställningar och vanskliga leveranser av okända material knyter samman videobloggande bostadslåntagares romantiska framtidsdrömmar och östeuropeiska familjeförsörjares krossade illusioner.

Vi anser oss leva i ett logiskt och rationellt uppbyggt samhälle skapat av de modernaste byggnadsmaterial, men då man skärskådar det i fogarna visar det sig vara lagt på en grund av lögner som i sin grymma absurditet inte befinner sig långt borta från de svunna tider då levande människor murades in i grunden på nybyggda hus för att blidka onda andar.

Performancen Rakentajat blandar skådespelarnas dialog med ljud- och videosnuttar och skapar en kontrast mellan högt och lågt som får scenutrymmet att kännas större än det är. I den dunkla, slamriga källaren knegar byggnadsarbetarna på; fast mest sitter de och väntar på materialleveranser som aldrig kommer. Ibland ekar byggchefens kroppslösa röst ur en högtalare med order och förmaningar uppifrån taket på tornet, som ska byggas till "ett av de högsta i Finland".

I en videoprojektion på väggen, så långt borta från dammet och bullret att det kunde vara en annan värld, försiggår en parallellhandling där en kvinna i 30-årsåldern videobloggar en milstople i sitt liv: hon har äntligen tagit bostadslån och köpt egen lägenhet. Inte för att huset är byggt ännu, men i en lummig skog någonstans i marginalen av huvudstadens bussnätverk har hon köpt en dröm som, bara deadlinen håller och materialet levereras i tid, en dag ska stå färdig som ett hem.

Dessa parallella handlingar fogas aldrig ihop, och de behöver inte heller göra det. I stället kompletterar de varandra. Medan handlingen på videoskärmen är skärrande realistisk också i sina hemskaste stunder tar spåret på arbetsplatsgolvet en allt mer surrealistisk, övernaturlig vändning. Då det fungerar som bäst blir det en isande, kalejdoskopisk betraktelse över hur byggandet av ett hem, både som fysisk och mental konstruktion, kan stöta på mardrömslika komplikationer. Och hur det i slutändan blir de som står längst ner på samhällsstegen som betalar det högsta priset.

Personligen blir jag lite irriterad på slutet som jag upplever som något ologiskt och malplacerat, men inte tillräckligt för att allvarligt försämra ett välgjort och tankeväckande helhetsintryck. Rakentajat utgör första delen i en tilltänkt trilogi, och i alla fall hos mig väcker den fortsatt entusiastisk nyfikenhet.

Otto Ekman Reporter

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Många vill välja ekologiskt – också hos frisören

Mer läsning